Johan Vising: Anm. af Cooper, Word Formation. 59 språken ha alla dessa språkarter till källor och därmed visa, huru mycket de hade gemensamt. Hvad sönderdelningen beträffar, må här upprepas hvad referenten en gång förut framhållit: «Däraf att man så kan klassificera enstaka ord och fraser, följer ej, att språket i sin helhet så sönderfaller. En teknikers språk är sammansatt af beståndsdelar af alla klasserna, en handtverkares likaså, och det som är specielt, är ofantligt litet.» Alltså som delar af latinet i sin helhet är sermo urbanus med sina motsatser sermo cotidianus, sermo plebeius ο. s. v. ej några adekvata uttryck. Men väl tör det ofta kunna lyckas att i fråga särskildt om de ordformer, som Cooper behandlar, fastslå, att den eller den bildningen hufvudsakligen är hemma i landtmännens tal eller i komikernas vulgära dialoger. I fråga om latinets dialektklyfning uttalar sig författaren försiktigt, till och med något sväfvande. Själfva kärnpunkten af frågan har han icke fattat. Den är, att ett språk, som af alla slags medborgareklasser föres ut till främmande folk och påtvingas dem, icke lefver ett lif. som ägnar sig för dialektal utveckling. All senare språkhistoria lär oss det, Förf. utpekar särskildt en dialekt, den afrikanska, och otvifvelaktigt är, att Afrika visar flere speciella, ej klassiska drag samlade än någon annan provins af det romerska riket. Men man får vara försiktig med ansättandet af ett särskildt sermo africus. Erfarenheten har redan visat, att åtskilligt, som en gång trotts vara afrikanskt, vid närmare efterseende dök upp flerstädes eljes. Det var i den fornfranska dialektforskningen en tid, då man trodde sig finna så många pikardiska egenheter; men det berodde därpå, att Pikardiet var rikast representeradt i den studerade litteraturen; då man sedan anträffade och genomgick mera litteratur från andra provinser, försvunno många förmenta pikardismer. Det synes vara ett något liknande förhållande med det afrikanska latinet. Ett riktigt afvägande af hvad som är klassiskt latin och icke, är naturligtvis ytterst svårt. Då Wölfflin och Sittl (i Philologus XXXIV och Bursians Jahresbericht LXVIII) gifvit oss förteckningar på vulgärt skrifvande eller vulgariserande författare, få dessa förtekningar naturligtvis begagnas med mycken försiktighet, så till vida som vissa af de nämda författarne, exempelvis Horatius eller Juvenalis, endast högst sällan och undantagsvis tillåta sig vulgarismer. Cooper har måhända ej varit tillräckligt försiktig i detta fall. Det är ej mycket, som ej är vulgärlatin för honom; hela Terentius, hela Lucretius, det mesta af Catullus, mycket af Livius bland annnat. Man undrar ej på, at Wölfflin själf i en kort recension af Coopers bok (AZZ IX, 600) anser 1A. a.'s. (148: