178 C. M. Zander: Anm. af långt i tillämpningen af denna lära. T. ex. blott för att skarpare markera allitterationen läser L. Capt. 554 Ne verere multos iste homines morbus macerat med en visserligen tillåtlig men ej eftersträfvansvärd hiatus i stället för handskrifternas ne verere multos iste morbus homines macerat. Om här föreligger afsiktlig allitteration, hvilket är ovisst, försvinner denna ej, såsom Lindsay tyckes antaga, i handskrifternas ordföljd. Ty om också Plautus med förkärlek — ej uteslutande, såsom L. menar — låter allittererande ord följa omedelbart på hvarandra, kan dock stundom äfven hos honom allitterationsserien genombrytas af ett inskjutet ord; t. ex. Stich. 119 Virginem an Viduam habere; 120 ex Malis Multis quod Minimumst; 220 praeda erit praesentium; 319 quid fers? quid festinas?; 305 contundam facta Talthubi Contemnamque omnis nuntios. — Capt. 691 quando ego te exemplis pessumis excruciavero, torde det vara minst lika probabelt att med Bothe läsa cruciavero som att med Lindsay omställa: exæcruciaro pessumis. 1 sammanhang med detta ställe må nämnas att hos Lindsay saknas behandling af det ej säll. synta slaget af felskrifning då praepositionen vid verbet antingen falskeligen tillsättes eller falskeligen utelemnas. Jfr. härom Gertz Ϊ editionen af Senecas Dialoger p. 429. — Capt. 476 är det ej, såsom L. menar, bristen på markerad allitteration, men hiatus som gör versen misstänkt enligt handskrifternas läsning Quam in tribu aperto capite sontes condemnani reos. En lyckad användning af transposition är däremot Lindsay’s läsning Truc. 882 interatim furlíim i stället för handskrifternas obegripliga interim futatim. Gärna skulle jag vilja ytterligare uppehålla mig längre vid de mer eller mindre lyckade textkritiska försök af hvilka denna Lindsays bok är späckad; men jag nödgas stanna vid antörande af ännu ett exempel, hvilket jag för omvexlings skull väljer ur kapitlet om falskt ordutbyte (substitution). Aul. 406 lyder enl. hdskr. Opftati uiues (D: uires B, ciues I V”) populares, incolae. accolae, advenae omnes; Lindsay läser Afttatae cives populares . . . Men cives populares bildar en odräglig tautologi, enär populares ej betyder annat än cives; vidare är attatae ej passande här; ty attat och atiatae användas hos Plautus att beteckna öfverraskning när någon plötsligen får se eller höra något eller erinrar sig något. (Jfr. Richter Studemunds Stud. I p.411; i Aul. 411 passar däremot Afí{íaí, som betecknar kockens plötsliga förskräckelse då han får se Euclio ånyo komma fram.) Att föredraga är Ursinis konjektur Opitulamini populares; Optatiuiues är då korruptel af Opitulaminei. En stor del af Lindsay's förklaringar af de såsom exempel på korruptel anförda ställena måste alltså anses osäkra, hvilket måste bstraktas som en stor olägenhet i en för nybörjare afsedd lärobok i textkritik. En annan härmed sammanhängande olägenhet är den ej sällan framträdande benägenheten för osäkra slutsatser