166 S. E. Melander: Anm. af I bokens förra del kritiserar D. ales bekanta arbete: Die Cum-Konstructionen. Ihre Geschichte und ihre Functionen specielt i tre punkter. Aale påstår, att hos Plautus i satser, inledda af sunt, qui; si quis est, qui; ἃ kausala, adversativa och restrictiva relativsatser indikativen är vida vanligare än konjunctiven. I satser inledda af is qui samt i cum-satser förekommer uteslutande indikativ i det äldre språket. Konjunctiven har här inträngt under den period, som ligger emellan Terentius och Cicero, först i tum, cum-satserna, samt derefter allt mera utbredt sig och slutligen nästan utträngt indikativen i berättande, adversativa och kausala cum-satser. Gent emot detta Hales påstående menar D. att bruket af modus väsentligen förblifvit oförändradt. Han börjar sin kritik med sunt, qui-satserna. Hvad beträffar bruket hos Plautus, påpekar han å ena sidan, att exemplen på indikativ betydligt reduceras, om man tager hänsyn till,- att det i många af dem endast är fråga om en och samma fras t. ex. est, quod te volo. Å andra sidan söker han visa, att exemplen på konjunctiv ej äro så alldeles sällsynta, som Hale påstår. Att konjunct. under den klassiska tiden är vanligare, kan D. ej förneka, men framhåller dock, att äfven indik. rätt ofta påträffas, och tillbakavisar Hales försök att oskadliggöra dessa indikativa exempel genom den förklaringen, att indik. beror antingen derpå, att den talande haft en viss person eller sak i tanken, eller på arkaism. D. anser det nemligen i de flesta fall omöjligt att afgöra, om den talande tänkt på något visst fall eller icke. Äfven Hales förklaring med arkaism anser D. vara allt för godtycklig för att hafva något värde. Att indik. efter quidam, multi, nonnulli sunt, qui är ganska vanlig förklarar Hale säsom en reaktion mot konjunct. beroende på en viss förkärlek för indik. då correlatet kan fattas såsom bestämdt begrepp. Emot denna förklaring framhåller D. att efter de bestämda räkneorden (duo sunt, qui) ofta står konjunct. Hvad de öfriga qualitativa qui-satserna angår, påstår Hale, att konjunct. vid sitt gripande omkring sig gjort halt vid de s. k. oväsentligt qualitativa satserna, men deremot inträngt i de väsentligt qualitativa. D. frambåller de determinatiya satserna såsom exempel på väsentligt qualitativa satser i indik. På samma sätt som D. sökt vederlägga Hale beträffande relativsatserna, på samma sätt gendrifver han honom i cum-satserna, hvilka af Hale indelats i grupper, till stor del motsvarande relativsatsernas indelning. Hales andra af D. kritiserade påstående är, att under den klassiska tiden /Æonjunctiva cum-satser uttrycka situationen, indikativa tiden, hvarunder något inträffade. Såsom exempel på indikativa cum-satser, som uttrycka situation, anför D. iterativa satser och satser inledda af nunc, cum samt framhåller att i allmänhet de cum-satser, som hafva imperf. eller plusquamperf. indik. utmärka situation snarare än tid.