Dittmar, Studien. 167 Hale antager slutligen en f/örlitterär utveckling, under hvilken konjunct. inträngt i sunt, qui- och est tempus, cum-satser samt i kausala och adversativa relativsatser. D., hvilkens bemödande går ut pà att nedgöra läran om en historisk utveckling, måste naturligtvis konsequent förkasta äfven denna Hales teori. Jag öfvergår nu till den senare delen af D.s arbete. Då D. skall bestämma konjunctivens ursprungliga betydelse, utgår han från de ogillande konjunctiva frågorna, I dessa uttrycker konjunctiven den frågandes proćtesí mot en annans påstående, afsigt eller vilja; med andra ord konjunct. har en polemisk natur. Hvad D. genom sin framstållning vill visa, är, att konjunct. i grund och botten öfveralt har samma polemiska natur, under det att indik. utmärker något suveränt, kategoriski eller likgiltigt. Han börjar med uf-satserna. De nyss omtalade polemiska frågorna inledas ofta af ett förstärkande utine, utne 1. ut och åtföljas ej sällan af en sats sådan som fieri non potest, t. ex. Men. 683. Mihi tu ut dederis pallam et spinter? Numquam factum reperies. Genom förening under en satsaccent uppstår: Numquam factum reperies, ut tu mihi dederis pallam et spinter. Vi se här huru den polemiska konjunct. kan öfvergå i en konsekutiv sats. Genom att antaga «Sätze des gefürchteten Widerspruchs» kan D. inlägga en polemisk betydelse i t. ex. följande sats: Neque hic locus est, ut multa dicantur. I hittils behandlade exempel har hufvudsatsen varit negativ. Liksom D. deducerat dessa ur de polemiska frågorna, antager han såsom grund för en period med positiv hufvudsats ett polemiskt påstående. Αἵ maneam! facile fieri potest uppkommer facile fieri potest, ut maneam, af maneam! oro blir oro, ut maneam. För att sammanfatta D.s åsigt, utmärker konjunct. i de konsekutiva uf-satserna en protest mot en annans uttalade 1. förutsedda åsigt 1. påstående, i finala en protest mot en annan suttalade 1. förutsedda önskan 1. afsigt. I de concessiva uft-satserna utmärker konjunct. den talandes motvilja för det gjorda medgifvandet. Om de öfriga af D. behandlade satserna måste jag med hänsyn till utrymmet yttra mig endast antydningsvis. De egentliga relatiysatserna indelar D. i icke mindre än 36 grupper. I några af dessa står alltid konjunct., hvarvid en polemisk betydelse másíe ligga till grund. I andra står än indik. än konjunct. beroende på, om den talande vil inlägga någon polemisk syftning eller icke. Afven cum-satserna indelas af D. i talrika grupper, af hvilka många hafva sin motsvarighet bland relativ-satserna och följa dessas modusregler. Cum temporale utan någon logisk bifunction har än indik. än konjunct. Konjunctiven användes, om den talande vill polemiskt betona (se nedan), att det i hufvudsatsen utsagda inträffade under märkvärdiga eller beaktansvärda omständigheter. I annat fall sättes indik. Afven vid behandlingen af satser, inledda med quam, quod och dum har D. samma