168 S. E. Melander: Anm. af Dittmar, Studien. mål för ögonen. Han söker öfverallt åt konjunctiva satser vindicera en polemisk grundbetydelse, åt indikativa en suverän. Hvad si-satserna angår medgifver D. det svåra i att af dem gifva en tilfredsställande framställning, innan man utredt förhållandet mellan konjunct. och optativ i indogermanska grundspråket, så väl som i de särskilda indog. språk, der dessa modusformer sammansmält. Han anser dock, att den nya teorien om konjunctivens polemiska natur äfven här är af stor vigt. D. afslutar sin bok med en undersökning angående accusatio med infinitiv. Denna konstruction har enligt hans åsigt uppkommit ur inf. i utropssatser. Om t. ex. Gaium consulem esse creatum âtföljes af en sats sådan som Ãoc non credidi, unde id scis? gaudeo eller dylik, kunna naturligtvis dessa satser förenas under en satsaccent. Liksom konjunct. beror på en polemisk stämning, beror acc. med infin. enligt D. på en exciterad stämning, framkallad af affecte» sådana som glädje, sorg, beundran, vrede etc. Något som hvar och en vid läsningen af D.s arbete måste lägga märke till, är den oerhörda envishet, med hvilken han fasthåller vid sin teori, en envishet som ofta förleder honom att drifva denna teori in absurdum. D. har också knappast lyckats uppvisa, att konjunctivens betydelse alltid är polemisk. Låt vara, att en sådan betydelse i vissa satser t. ex. i de Æonsekutiva, finala och concessiva mera omedelbart kan spåras, så inskränker sig i många andra t. ex. i de guantitativt relativa konjunctivens betydelse till ett starkt betonande (D. kallar det visserligen ett polemiski betonande) af det sagda. Ja, det fins t. o. m. satser (t. ex. de temporala cum-satserna), der konjunctivens betydelse nedsjunker till att angifva det utsagda såsom beakitansvärdt, egendomligt. Vi se alltså, att D. vid sidan af den polemiska grundbetydelsen nödgas antaga nyancer, som äro så aflägsna, att det polemiska elementet i dem näppeligen kan uppvisas. Anmärkningsvärdt är äfven det godtycke, med hvilket D. öfversätter exemplen. För att åskådliggöra konjunctivens betydelse bifogar han vid öfversättningen 1 tid och otid ett «glaube mir, man höre und erstaune, merkwürdigerweise» etc. Lika stor är hans godtycklighet vid sjelfva valet af exempel. Såsom exempel på finala relativsatser med indik. anför han (sid. 257): /mmittebantur illi continuo canes, qui investigabanti omnia och Præmissis a Philippo, qui spem impetrahilis veniæ ostendebant, responderunt. I intetdera af dessa exempel är relativsatsen final; i det förra är den att anse såsom en relativ anknytningssats, i det senare motsvarar den en temporalsats. I exemplet Nam cum hostium copiæ non longe absunt, etiam si inruptio nulla facta est, tamen pecuaria relinquitur har cum iterativ betydelse, ej såsom D. menar adversativ. Något som D. ej förklarat är hvarför konjunct. träffas äfven i sådana konsekutiva satser, der det är fråga om en faktisk följd t. ex. Accidit, ut Athenienses Chersonesum colonos vellent