is Jespersen, Fonetik. 175 liv i England m. m. Ja, jag kan till och med tänka mig, att en och annan lärd pedant kan tycka, det prof. J. i detta sitt nyaste arbete, som dock skall fullfölja ett rent vetenskapligt syfte, valt en alltför bred framställningsform, anslagit en för lätt ton och genom sina här och där inströdda trefliga historietter allt för mycket skattat åt det anekdotmässiga. Men jag tror, atti betraktande af den publik, förf. vill vinna — nämligen icke blott språkforskaren, utan, och detta i främsta rummet, språkläraren — är just det af förf. valda tillvägagångssättet det riktiga. Atminstone kan nu den, som icke behagar läsa boken, icke åberopa de obotfärdiges vanliga förhinder, att den är «svårläst». Arbetet är stort anlagdt. Efter en allmän inledning, af förf. — såsom mig synes tämligen oegentligt — kallad «fonetikkens almindelige del», skall följa en utförlig fonetik, baserad väsentligen på studiet af danskan och i andra rummet tyskan, franskan och engelskan. Till sist skola dessa fyra språks ljudsystemer framställas hvart för sig i ett sammanhang. Vi måste lyckönska hvarje lärare i <«lefvande språk» till att sålunda från en af våra finaste observatörer erhålla en uttalslära för hvart och ett af de vanliga skolspråken. Men ett ännu viktigare och särskildt för språkforskaren betydelsefullare mål tillgodoser förf. genom den del af sin plan, däri han utlofvar att lämna «den første udførlige fremstilling af nydansk lydlære efter moderne fonetiske principper». Att han skall veta lyckligt infria detta löfte, därför lämnar hans föregående vetenskapliga verksamhet den bästa borgen. Det nu föreliggande häftet innehåller nyssnämda inledning och begynner med ett kapitel om fonetikens föremål och betydelse. Jag kan icke hjälpa, att jag härvidlag måste — för ovanlighetens skull — opponera och detta redan mot förf.s allra första ord: «Fonetik er lydlære». Påståendet kan nog vara riktigt, så till vida som fonetiken onekligen är, såsom förf. säger, «videnskab om lyd». Men att förf. verkligen under sitt uttryck inrymmer äfven den häfdvunna speciellare betydelsen af termen ljudlära, framgår dels af hans påstående (s. 5), att man har gifvit «vor videnskab» än namnet ljudlära, än namnet ljudfysiologi; dels af hans uppgift (s. 1), att fonetiken omfattar delar af akustiken, fysiologien och språkvetenskapen. Men, så vidt jag vet, skiljer man nu allmänneligen och bör med all rätt skilja mellan fonologi (eller Zudlära) och fonetik. Det förra är den del af grammatiken (eller sprákläran), som redogör för talspråkets fysiska material, de artikulerade ljuden (språkljuden), och detta från rent språklig synpunkt, d. v. s. såvidt detta material är en vehikel för språklifvet, ett meddelelsemedel för ett psykiskt innehåll; är sålunda liksom grammatiken i sin helhet en humanistisk (närmare bestämdt språkvetenskaplig) disciplin. Fonetiken däremot är en ren naturvetenskap; icke en del af språkvetenskapen (lingvistiken), utan en af dennas viktigaste hjälpvetenskaper och kan definieras