Jespersen, Fonetik. 77 vetenskaper, som behandla själfva beröringspunkterna mellan νὰ (eller flera) olikartade vetenskapsområden, t. ex. geografien (vetenskapen om jorden och människan i deras inbördes växelvärkan) eller — för att taga med vårt ämne mera närbesläktade vetenskaper — ortografien (rättskrifningsläran) och ortoepien (uttalsläran), hvilka båda behandla tal och skrift i deras inbördes förhållande, den förra tagande talet, den sednare skriften till utgångspunkt för framställningen. Förf.s andra kapitel behandlar kort och öfverskådligt fonetikens historia, det tredje förhållandet mellan ljud och skrift. Kapp. IV—VI redogöra utförligt för det kinkiga problemet om «den bedste udtale» och för begreppet riksspråk. Jag kan härvid endast uttrycka min glädje öfver att finna, det en så själfständigt tänkande författare som prof. J. i dessa mycket omdebatterade frågor kommit — såsom han ock själf påpekar — till samma resultat, som jag, särskildt i motsättning till Lundell och Lyttkens- Wulff, sökt framställa såsom det riktiga. I kap. VII har förf. den lätta uppgiften att kritisera — i detta fall väsentligen detsamma som att uppvisa bristerna hos — de hittills använda fonetiska alfabeterna. Med tillfredsställelse konstaterar jag, att han i fråga om det af Lundell konstruerade landsmålsalfabetet icke nämner någon annan olägenhet, än att det kräfver ett stort antal nya, i vanliga tryckerier icke tillgängliga typer, en anmärkning som dock rättvisligen bör lika väl göras gällande mot den af förf. själf uppgjorda «Danias lydskrift». Man blir därför onekligen något öfverraskad, då haa förkastar det förra till förmån för det sednare, och man torde kunna ursäktas, om man häri tycker sig finna en liten smula lokalpatriotism. I alla händelser har förf. afgjordt orätt, då han säger, at Lundells alfabet «kun er bestemt til at udtrykke svenske dialektlyd og til at bruges i et bestemt tidsskrift». ‘Tvärtom är det uppgjordt med mindre hänsyn till de gängse latinska typernas svenska än till deras allmän-europeiska valör, så att t. ex. u betecknar icke något af de vanliga svenska z-ljuden, utan det danska o. s. v., o betecknar icke svenskt o-ljud, utan norskt (i sove, godt), tyskt (i volk), engelskt (i Ţoy) m. m. Detta har skett just på det att landsmålsalfabetet skulle kunna användas för andra språk än svenskan och i andra tidskrifter än landsmålstidskriften. Också har jag själf utan all olägenhet begagnat mig af det samma vid mina rätt omfångsrika — ännu icke publicerade — uppteckningar af norska dialekter, och det användes numera i Sverge understundom äfven i andra arbeten än landsmålstidsskriften. Att man icke i Norge och Danmark — men numera allmänneligen i Finland -- använder detsamma, är ett faktum, som möjligen bevisar, att Lundell, förledd af «skandinavism» och «kosmopolitism», vid dess konstruerande begick ett praktiskt missgrepp genom att i onödan taga hänsyn till andra språks behof. Nord. tidsskr. f. filol. 3die række. VI. 12