J. L. Ussing, Pergamos. 13 erhàllit under detsamma (se Polybios XVI 9), och kunde sålunda icke gerna, såsom Ussing framställer förloppet, ha varit Rhodiernas anförare i det senare slaget. I sammanhang med Ussings misstag angàende sjöslagens vid Chios och Lade inbördes kronologiska förhållande står äfven hans framställning af konung Philips förhärjande anfall på Pergamos, som dock blef utan resultat. Detta inträffade före slaget vid Lade. Ussing visar i sin historiska framställning en starkt framträdande böjelse för detaljer, ofta af rätt oväsentlig art, och för sifferuppgifter, hvilkas absoluta tillförlitlighet torde vara tvifvel underkastad, och hvilkas relativa värde för en populär historisk framställning i de flesta fall icke kan sättas synnerligen högt. I den detaljerade tablån öfver förlusterna i slaget vid Chios s. 21 torde siffran 20, angifvande Philips förlust af «andre Dækskibe» böra ändras till 10 och likaså de «65 Baade» till 25, jmf. Polybios XVI 7,1l. Den kronologiska ordningen mellan de raskt skiftande händelserna i det invecklade intressedrama, som denna upprörda tids historia framter, är af Ussing altför ofta ej tillbörligen beaktad. Så på s. 21 anföres romarnes krigsförklaring mot Philip V af Makedonien sommaren år 200 före de händelser, som timade under förra delen af året, och som omtalas på slutet af denna och början af nästa sida, jmf. Mommsen, Röm. Gesch. I^ 5. 711 och Wilcken hos Pauly-Wissowa II 2166. Likaså omtalas s. 22 Philips eröfring af Abydos efter hans plundring af Attika, ehuru ordningen mellan dessa båda händelser var den motsatta. På samma sätt sidan 25 böra Philips underhandlingar om vapenstillestånd vid mötet vid den maliska viken sättas efter de längre ned beskrifna händelserna. Tilì en bättre historisk orientering skulle äfven ha bidragit, om förf. låtit de egyptiske och syriske konungarnes namn Ptolemaios och Antiochos åtföljas antingen af den siffra, som anger deras plats i serien, eller af det tillnamn, som först förlänar dem deras fulla historiska individualitet. S. 25 omtalar förf., hurusom Attalos I såsom belöning för de diplomatiska tjenster, hvilka han gjort romarne, väntat att af dessa erhålla Argos. Detta författarens påstående måste i detta sammanhang bero på ett misstag. Ty vid den tidpunkt, hvarom här är fråga, öfverlemnade romarnes och Attalos’ fiende, konung Philip af Makedonien, Argos till tyrannen Nabis i Sparta för att sålunda försöka skilja denne från koalitionen och vinna honom för sin sak, hvilket försök dock misslyckades, jmf. Pöhlmann i Iwan Müllers Handbuch III s. 457. Författarens s. 34 framstälda åsigt, att de konstnärer som skapat den farnesiska tjuren i Neapels Nationalmuseum, Apollonios och Tauriskos från Tralles, skulle vara samtidiga med det pergameniska rikets blomstringsperiod, afvyiker rätt betydligt från