18 L. Kjellberg: Anm. af. Ussing, Pergamos. ställning och dess slappa hållning, som häntyda på en döendes slocknande krafter och knappast kunna förklaras hos en i en krampagtig, förtviflad strid inbegripen kämpe. — Hvarför icke Artemis’ ungdomligt sköne motståndare skulle kunnat vara framstäld bländad af gudinnans skönhet och gripen af kärlekens magt, såsom sagan visste att berätta om Otos, kan jag icke inse, isynnerhet då en sådan tolkning ger den bästa förklaring till den unge i fullt mensklig skepnad framträdande gigantens rörelsemotiv. Att den hellenistiska konsten skulle vara så främmande för alla sentimentala rörelser eller så genomträngd af den strängaste stilkänsla, att ett sådant motiv icke skulle kunna tänkas i en hellenistisk gigantomachi, vågar jag på det bestämdaste förneka. Författarens invändning, att Otos ingenstädes nämnes såsom gigant, synes mig icke väga särdeles tungt, då hans broder Ephialtes utan all fråga var en gigant. — Att Dionysosgestalten på altarfrisen skulle vara så särdeles illa medfaren, såsom Ussing sid. 130 säger, kan jag ingalunda finna. Om man bortser från ansigtet, hör denna gestalt nästan till de bäst bevarade af alla. Den djurhud, som han bär knuten snedt öfver bröstet, är väl knappast en panterhud, så långa öron har ingen panter, utan sannolikt en rådjurshud. Författarens sid. 137 uttalade åsigt, att, om attiske konstnärer under det fjerde århundradet fått en liknande uppgift som den. hvilken konung Eumenes gaf sina pergameniska bildhuggare, resultatet i det stora hela skulle blifvit detsamma, eller, med andra ord, att denna pergameniska konst icke väsentligen skulle ha afvikit från det fjerde århundradets attiska traditioner, måste jag på det aldra bestämdaste motsäga. Så starka, för att icke säga raffineradt utstuderade effekter, som nästan hvarje grupp på den pergameniska altarfrisen framvisar, har det fjerde århundradets konst aldrig eftersträfvat och säkert icke känt något behof af. Att den pergameniska altarfrisens storslagna komposition i mångt och mycket är buren af den konstnärliga tradition, hvars glansperiod var det fjerde århundradet f. Kr., skall dermed ingalunda förnekas, men den är såsom konstnärlig produkt helt och hållet ett barn af sin tid, och denna tid hade i sin konstnärliga uppfattning väsentligen afvikit från gångna tiders idealer, Sinnet för den hela konstverket beherskande enheten, man kan ju kalla den för idéen, om man så vill, och för de olika delarnes organiska sammanhang, hade under tidernas lopp i hög grad försvagats, och i sammanhang dermed hade smaken för detaljarbetets rika mångfald kraftigt skjutit i höjden, hotande att förkväfva alla yttringar af ett djupare konstlif. En utomordentligt intressant illustration till detta detaljens öfverhandtagande välde inom den hellenistiska konsten lemnar oss just den pergameniska altarfrisen. Innan jag nedlägger pennan, må det tillåtas mig att ännu d