Beckman, Grunddragen af den svenska versläran. 169 lunda formulerade uppgiften har också förf. löst på ett tilltalande sätt. Utförligt och redigt har han i sex kapitel behandlat: rytmikens grundbegrepp, språkets rytmiska element, den svenska versens taktformer, pauser och ordfötter, takters förening till högre rytmiska enheter samt några viktigare vers- och strofformer. Synnerlig vikt lägges på den principiella utredningen och utan tvifvel är det genom denna förf. vill undervisa den studerande ungdomen och «de allmänna läroverkens modersmålslärare, af hvilka väl åtminstone några känna behofvet af större klarhet i svensk metrik än våra latiniserande versläror bruka ge.» Om emellertid just den principiella utredningen lemnar något öfrigt att önska i afseende på klarhet, så torde anledningen härtill mindre vara att söka i förf.s framställningsätt än i hans uppgift och de förutsättningar, som i följd häraf blifvit för honom bestämmande. Den musikaliska rytmiken och fonetiken äro visserligen oundgängliga och goda förutsättningar, men icke tillräckliga. Då rytmen från en sida är en psykologisk och från en annan sida en fysisk och fysiologisk företeelse, så äro (den experimentella) psykologien, fysiken och fysiologien minst lika nödvändiga förutsättningar. Men framför allt är rytmiken en vetenskap, som kräfver sin särskilda experimentella undersökning. En viss obenägenhet eller ringaktning härför har drifvit förf. till ett osjälfständigt beroende af fonetikens formulering af hithörande begrepp. Fonetikens styrka ligger på det fonologiska området, hvaremot det rytmologiska och det tonologiska blifvit föga bearbetade. Fonetiken är således f. n. snarare i behof att låna af än den är i stånd att låna till rytmiken och metriken. En särskild brist ligger däri, att förf. ej gjort sig till godo frukterna af den rytmisk-metriska forskning antiken presterat. Förf.s öfverlägsna tal om <«latiniserande» versläror och den antika metrikens «oklarhet» är ett föga lyckligt sätt att dölja detta förhållande. Den forskning, som leder sina anor från Aristoteles och nämner dennes lärjunge Aristoxenos som sin främste representant, är alltid en faktor att räkna med, hvilken man icke negligerar utan fara att nedsjunka under den nivå, där antiken stod. Rytmen är enligt förf. en regelbunden indelning af tiden, tillvägabragt genom periodiskt återkommande af vissa förnimmelser. Denna definition är för vid. Förnimmelsen af tornurets kvartslag eller en med anledning däraf periodiskt återkommande tanke åvägabringar väl en regelbunden indelning af tiden (periodicitet), men ingen rytm. Def. sker vidare genom cirkel. För att genom uttrycket «periodiskt» erhålla någon upplysning förutsättes, att man vet hvad periodicitet är. Men då periodicitet just är hvad förf. definierar, så förutsättes definiendum för uppfattningen af differentia specifica. Detta är cirkeldefinition. Dock vi uppehålla oss ej vid formen, utan skynda till saken.