170 Erik Rosengren: Anm. af Rytmen är för förf. periodicitet, men en sådan periodicitet, enligt hvilken blott en förnimmelse i perioden återkommer efter samma omloppstid. Den regelbundenhet, som åvägabringas i tidsindelningen, inskränker sig således till hvad man förut ansett vara det enklaste men på samma gång ofullkomligaste slag af rytm: «droppens enformiga fallande». Visserligen medgiftver förf., att mellan den periodiskt återkommande förnimmelsen («droppen») kunna falla andra förnimmelser, men dels är det oklart, huruvida han medgifver, att de göra någon tidsindelning förnimbar, dels är det klart, att de i sådant fall icke göra någon regelbunden tidsindelning förnimbar, enär de äro operiodiska, och således icke åstadkomma en för rytmen konstitutiv tidsindelning. De utgöra endast fyllnadsgods, som kan packas tätare eller glesare. Det är under sådant förhållande föga konsekvent att tala om «taktformer». Formen hos en takt är naturligtvis det sätt, hvarpå tiden inom takten regelbundet indelas. Längden af i takten ingående stafvelser beror visserligen af mängden, ett förhållande, som sätter materialets elasticitet på starka prof, men taktens form och stafvelsernas på längd beroende ordning äro för fört. likgiltiga. Vi konstatera, att antikens rytm (i verklighet och theori) egde större fullkomlighet, då dess tidsbestämdhet äfven sträckte sig till taktens hufvuddelar, arsis och thesis (och i metern äfven till hufvuddelarnes tidsfördelning). Äfven för svensk vers vågar rec. på grund af experimentella undersökningar påstå en regelbunden tidsbestämdhet för såväl takten som dess delar, så vidt det nämligen är fråga om fullkongruent vers. Förf s rytm synes färdig att slå öfver i ett fullständigt kaos, då enligt honom en trokeisk takt lika gärna kan utgöras af en kort och en lång eller två lika långa eller en lång och en kort stafvelse För att icke en så oregelbunden tidsindelning skall blifva förnimbar för örat, måste förf. antaga, att den princip, som indelar takten i orytmiska delar, icke kan göra sig gällande i jämförelse med den, som delar versen i lika taktlängder. Denna senare är intensiteten. Huru erhålles denna princip? Huru tänkes den verka och huru kan den så kraftig verkan åstadkomma? Det förefaller som denna princip icke vore funnen genom analys af rytmens begrepp eller materialet. I fråga.om rytmen för hörselsinnet säger nämligen förf., att man för att göra den förnimbar för örat kunde använda någon af ljudets kvalitativa egenskaper, låta ljud af olika tonhöjd eller klangfärg regelbundet växla med hvarandra. Men «mest bekväm och allmännast använd i rytmiskt syfte är dock intensiteten eller ljudstyrkan». Något annat rättfärdigande af taktindelningsprincipen förekommer mig veterligen icke. Men om denna princip för öfrigt vore aldrig så bekväm och allmänt använd, så uteslutes dock icke möjligheten, att den på grund af de fysiologiska och psykologiska villkoren