sig denna princip verka, förefaller icke ᾿ς wìll hafva «wissa periodiskt återkommande fürnimmelser», som vägabringa regelbunden indelning af tiden, «gra rytmen föürnimbar». Man kunde tycka, att i en akustisk rytm dessa «vissa förnimmelser» borde blifva hörselfürnimmelser eller ljud, i språklig rytm — språkljud. Men detta förefaller ej forf. nog. Han måste tycka, att språkljuden ej fúr örat göra någon tidsindelning försimbar, såvida intensiteten âr densamma. Detta måste förefalla underligt fúr en ofórvillad uppfattning, då vi alltid uppfatta språkljuder och stafvelserna såsom fallande efter hvarandra iì tiden och språket blir oss tydligt just genom detta sätt att fatta dess element. Men vi ponera fúr tillfället, att språket utan intensitetsskillnader ter sig såsom en sammanhängande ljudförnimmelse utan tidsgränser. Endast intensiteten kan sätta skillnad. Den språkliga rytmen måste således innehålla växling mellan starka och svaga förnimmelser. Hvar te sig nu de gränser i tiden, hvilka afskilja taktlängderma? wid öfvergången från stark till svag förnimmelse eller från svag till stark eller båda dessa üfrvergångar? Mången torde swara: «wid öfverfrån svag till stark» och dârfúr anse, att man blott kan fallande takter. Stafvelsen börjar med intensitetsmaximum och slutar med minimum. Den starkare stafvelsens minimum âr starkare än den svagares. I följd häâraf presenterar takten ett tämligen jämnt fallande, tills ny takt bórjar med nytt maximum. Ny takt kan ej güras förnimbar genom öfvergången från stark till svag, emedan skillnaden mellan den starkares minimum och den svagares maximum ej âr tillräckligt stort, utan blott genom den stora skillnaden mellan den svagares minimum och den starkares maxiwum. Detta resonnement passar äfven för fôrf.s fal lande takter. Men nu antager han äfven stigande takter. Huru han härvid tänker sig intensiteten fördelad, ár ej lätt att ana. Bekvämast vore naturligtvis att ἃ stigande takter få tänka sig stafvelsen sluta med maximum. Men för detta ândamål skulle stafvelsens maximum vara fiyttbart. Om frf. icke vågar sig på sådana språkťantasier, så återstår att antaga intensiteten vara jämnt utbredd öfver hela stavelsen. Νὰ bör såväl växlingen från stark till svag som från svag till stark kunna göra en tidsgräns förnimbar och således både fallande och stigande takter blifva möjliga. Men nu inträder en ny svårighet. Om växlingen mellan stark och svag gör taktens början förnimbar, så gür växlingen mellan svag och stark taktens slutdel förnimbar, och vice versa i fallande takter. Intensitetsväxlingen blir således icke iF