172 E. Rosengren: Anm. af Beckman, Svensk verslära. blott en princip för taktlängden utan äfven för taktdelningen. Taktens orytmiska delar göras lika förnimbara som taktlängdernes likhet. Intensiteten blir en princip lika väl för den operiodiska oordningen som för den periodiska ordningen. Blir nu resultatet rytmiskt eller orytmiskt? Denna princip synes således godtyckligt vald, dess verkningssätt förenadt med svårigheter och verkan synes i förf.s system kunna bli motsatsen till den åsyftade. Denna princip kan ej vara nödvändig i annat fall än där det ej är möjligt att på annat sätt åstadkomma förnimbara tidsgränser. Jag känner ej mer än ett sådant fall af akustisk rytm, och det är, när materialet utgöres af en enda sammanhängande ljudförnimmelse, som ej kan varieras på annat sätt än genom intensitet. Men detta är blott ett tänkt fall, som visserligen kan experimentellt framställas, men för öfrigt knappast förekommer i.verkligheten. Om jag på hvilken tonhöjd som helst utan pauser sjunger en ton med en viss klangfärg t. ex. a, så kan jag visserligen göra en tidsgräns förnimbar genom att forcera styrkan till forte och åter en ny gräns genom att låta styrkan sjunka till piano. Men huruvida detta sätt är så bekvämt d. v. s. om det är lätt att göra dessa gränser distinkt förnimbara och låta tidsdelarne få hvilken längd som helst och göra detta med färdighet. därom kan hvem som vill öfvertyga sig genom egna försök. Att göra distinkta gränser förnimbara genom flera grader af styrka såsom pianissimo, piano, mezzo forte, forte och fortissimo hör till de saker, som Ööfverstiga gränserna för ett menskligt organs förmåga. Detta beror dels på svårigheten att hastigt öka och minska intensiteten samt den begränsade intensitetsskillnad, som på hvarje höjdläge är menniskorösten medgifven, dels på örats begränsade förmåga att iakttaga och mäta intensitetsskillnader. Om under sådana förhållanden detta obekväma sätt funnit föga användning, så torde detta ej förvåna någon. Helt annat är förhållandet med tonhöjden, klangfärgen och sonoriteten. Vårt öra är utrustadt med särskildt fina apparater för urskiljande af dessa egenskaper. Huru lätt iakttagas icke distinkta tidsgränser, om man med klangfärgen a sjunger den diatoniska eller den kromatiska skalan med samma styrka och utan pauser! Till och med sådana ljud, hos hvilka man icke plägar urskilja tonhöjd såsom s, kunna dock vida lättare åstadkomma distinkta tidsgränser genom olika tonhöjd än genom olika styrka. Vidare huru tydligt skiljas icke tidsmomenterna, om man på samma tonhöjd med samma styrka sjunger aed! Äfven om man långsamt uttalar (ljudar) /sr omedelbart efter hvarandra, blifva ju gränserna mycket distinkta. Alira tydligast utmärkas nya tidsmomenters inträde genom mer sonora ljud (sonanter), om resten af momenterna fylles med pauser eller mindre sonora ljud (konsonanter).