Öfver tvänne nybildningar hos Lucretius. 4 Vidare bör också enligt min mening sitas rättas till sitast. Då nu Lucretius i det närmast föregående framhåller tvänne egenskaper ira och pavor, kan här antagas adv. utraque med betydelsen: i hvartdera afseendet, i det ena och det andra afseendet. Har man tillika större skiljetecken t. ex. kolon efter pavoris, vinnes genom versen i denna form /nter utraque sitast cervos saevosque leones en lämplig afslutning af det föregående!,. Altför lätt kan ju utraque på grund af det föreg. inter hafva ändrats till utrasque, så framt ej någon reminiscens af det sällsynta interuírasque därtill bidragit. Föga antagligt synes det däremot att Lucretius här användt formen utrasque, då han öfveralt annars accepterat uírague. Hvad beträffar adverbens olika form har utraque anslutit sig till den stora massan af pronominala och adjektiva adverb å -a, medan interutrasque som en afvikande egenartig bildning stått kvar oförändrad?. Bägge försvunno tidigt ur språket, i det att utraque undanträngdes af utrimque och interutrasque ersattes af det tydligare inter utrumque. ' Möjligen kan äfven läsas: inter utraque si itast cervos saevosque leones. 3 Till uppkomsten af interutrasque kan hafva bidragit den omständigheten att inter som eg. hörde til verbet genom sin ställning i versen trädde i relation til utrasque. Äfven med andra partiklar synes uterque hafva ingått sammansättning: sålunda har S. Bugge — Till Plautus, Tidsskrift for Philologi og Pædagogik VI p. 15 — i anslutning till handskrifterna föreslagit Stichus 106 sedutraque ut dicat mihi (jfr. Lindsay |. 1. p. 450 o. 592) och äfven deuter finnes anfördt (W. Schmitz Neüter och Deüter in den tironischen Noten Arch. I p. 286 f.).