Nyrop, Gramm. hist. de la langue française. 115 pæonia > pivoine, som dock tydligen är ett låneord. För öfrigt är det efter min åsikt ej lämpligt att bland exemplen på en regel upptaga lärda ord. Exemplen skola ju bevisa regeln, men för att ett lärdt ord skall kunna användas som bevis för en ljudlag fordras att man först historiskt visar, vid hvilken tidpunkt ordet upptagits och blifvit populärt och att denna tidpunkt inträffar före den ifrågavarande ljudlagens verkan. Ord, som vi från denna synpunkt skulle vilja stryka i prof. Nyrops arbete äro t. ex. pagina > page ὃ 169, ciconia > cigogne ὃ. 229, episcopatum > évêché § 254, organum > orgue, monacum > moine ὃ 258 (i det första är det efter min åsikt just penultiman som står kvar), obscurum > obscur ὃ 179, acutum >> aigu $ 197, m.fl. — § 175 kunde grenier och grenouille förklaras genom infi. af grain och raine. — I § 179 tro vi att utvecklingen till ou är den regelbundna, ty i så fall förklaras de nu såsom exempel upptagna orden genom analogi (orphelin gen. biaccent), medan de nu oförklarliga undantagen då bli regelbundna. — § 200 säger förf. att αἱ nu skrifves felaktigt bl. a. i frais, hvars äldre form var fres, men i § 159 angafs utvecklingsgången frise > freis > frois > frais. Jfr. äfven épais i samma 88. — ὃ 208 bör iacentem > gisant strykas. Formen beror på analogi. Jfr. gésir. — § 214 «mïnor > moindre (au lieu de mendre) sous l'influence de moins». Att ï i minor diftongeras är regelbundet ty diftongeringen föregår finalens fall. — § 233 3° saknas exemplet vřdua > veuve. — ὃ 240 borde måhända i anm. påpekas, att valei > vaut ej är att fullt jämnställa med de öfriga, då ju a här kvarhållits genom analogi (valoir). Egentligen skulle vi genom “velet få veut eller möjligen vieut. Jfr. palus > pieus. §§ 249—261 behandla de obetonade vokalernas fall. Undertecknad är för sin del i hithörande frågor i många fall af olika åsikt med prof. Nyrop och tillåter sig att härutinnan endast hänvisa till sin framställning af detta kapitel i Revue de Philologie franc. 1897 s. 196 ff. Särskildt synes mig viktigt att mera än prof. Nyrop gjort uppmärksamma ljudförändringarnas relativa kronologi, då häri en mängd företeelser både i afseende på vokalerna och konsonanterna finna sin naturliga förklaring. Många nu såsom oförklarade cas isolés upptagna ord (cerveau, vergogne m. fl.) te sig i denna belysning såsom regelbundna. Några detaljer i detta kapitel må emellertid påpekas: § 249 säges att finalt ἥ kvarstår om den är skild från tonvokalen af en palatal eller labial, hvilket är för allmänt ty om labialen är p och den föreg. vokalen ej labial (capum) faller u. Likaså i -acum > ai. Sebum > suif hör nog hit men f i detta ord fordrar i så fall särskild förklaring och kan icke, som sker i § 379, anföras som ex. på vanlig öfvergång af finalt ὃ (eller rättare v ty f > v före finalens fall!) till /. — I § 251 är skillnaden mellan paroxytona och proparoxytona icke tillbörligt framhäfd. — § 256 8*