Thukydides II 15 och det gamla Athen före Theseus. 155 Etym. Magnum, utgör ett tillägg i editio Veneta 1549 och får sålunda betraktas endast som ett uppkok på föregående lexikografers uppgifter om denna sak i förbindelse med den senbyzantinska notisen #) καὶ Καλλιρρόη καλεῖται, jfr. ofvan under Photius. 9) Etymol. Magnum p. 343, 42 v. ᾿Εννεάκρουγος᾽" κρήνη «ϑήνησι παρὰ τὸν ᾿Ιλισσόν, ἣ πρότερον Καλλιρρόη ἔσκεν, ἀφ᾽ ἧς τὰ λουτρὰ ταῖς γαμουμέναις μετίασι κτλ. Denna glossa, som saknas i Lexicon Gudianum, är det enda ställe, som uttryckligen förlägger Enneakrunòs till Ilissos. Emellertid föreligga starka misstankar, att denna notis härleder sig mera från byzantinsk lärdom än verkligt klassisk tradition. Såsom vi sett af de senast anförda ställena, är det först i slutet af den byzantinska tiden, som Kallirhoe-Enneakrunos uttryckligen identificeras med Kallirhoe vid Ilissos. En tilltalande förklaring af detta förhållande har gifvits af Unger i hans anf. afhandling s. 279. Enneakrunos synes ha råkat i förfall och upphört att existera senast i slutet af det 2dra årh. e. Kr. Det är ingenstädes i den klassiska eller senklassiska litteraturen betygadt, att Enneakrunos då lämnat plats för det gamla namnet Kallirhoe; snarare synes Pollux’ ofvan anförda vittnesbörd antyda, att så icke var fallet. Däremot veta vi, att källan vid Ilissos åtminstone från slutet af den förkristna tiden burit namnet Kallirhoe, Det låg då nära till hands för de byzantinske lärde att i Kallirhoe vid Ilissos vilja återfinna den Kallirhoe, som på Peisistratos tid fått sitt namn förändradt till Enneakrunos. Till sist må i detta sammanhang anföras ett par arkeologiska vittnesbörd om Kallirhoe och Enneakrunos, nämligen tyänne vasmålninger. Den ena, som tillhör en i Brit. Museum förvarad svartfigurig hydria (afbildad hos Gerhard Auserl. Vasenbilder IV 307) föreställer en grupp af sex kvinnor, hvilka hemta vatten framför ett brunnhus. Detta utgöres af en dorisk kolonnad, på hvars bakre vägg ett lejonhufvud är anbragdt, ur hvilket vattnet strömmar. Bredvid står inskriften ΑΚ αλ(λ)ιρ(ό)η κρήνη, ovanför kvinnornas hufvuden läses inskriften “πίπ)οκράτης καλός. Vasmålningen synes härstamma från slutet af det 6te årh. f. Kr. Denna vasmålning med tillhörande inskrift bevisar intet annat, än att det gamla namnet ännu någon tid bibehöll sig i folktraditionen, sedan Enneakrunos blifvit anlagdt. En svartfigurig vasskärfva med fullt öfverensstämmande bild och i samma stil fans vid 1880-talets gräfningar på Akropolis med inskrift Καλ(λ)ιρόη, ᾿Ιπανϑίς ᾿Αλύκη, Ilo... Jfr Athen. Mittheil. XIII (1888) s. 228.