Festskrift til J. L. Ussing. 95 och för närvarande befinner sig i Museo Torlonia. Den nya tolkning, som Blinkenberg ger åt reliefframställningen, synes hafva den sällsynta egendomligheten att förena «il ben trovato» med «il vero». Förf. antager med goda och öfvertygande skäl, att reliefen, som är af pentelisk marmor och utan tvifvel attiskt arbete från slutet af det 5te årh. f. Kr., föreställer Hippolytos, och att de i klipplandskapet ofvan och bakom Hippolytos afbildade gudomligheterna representera hans grannar vid södra sluttningan af Athens Akropolis, nämligen Aphrodite ἐφ᾽ ἹἹππολύτῳ, Themis och Asklepios. Reliefen skulle sålunda ursprungligen ha varit uppställd i Hippolytos’ heroon vid södra sluttningen af nämda Akropolis. Äfven beträffande fyndorten söder om Rom ger Blinkenberg en lycklig förklaring: i närheten låg Aricia, där Virbius hade sin helgedom — en gud eller heros, som identificerades med den grekiske Hippolytos. Det är sålunda icke osannolikt, att denna votivrelief blifvit bortförd från Athen och uppställd i Virbii helgedom vid Aricia. Den värderika uppsatsen innehåller därjämte fina och lärorika anmärkningar om stilutvecklingen hos de attiska votivrelieferna. Förf. antager s. 14, att Aphrodite ἐφ᾽ ᾿Ἱππολύτῳ varit identisk med Aphrodite Π]}άνδημος; dock synes det vara bättre att skilja dessa från hvarandra, såsom inskrifterna med bestämdhet göra. Drachmann gör i sin studie «Browning om Euripides» ett märkligt inlägg i striden om den riktiga uppfattningen af Euripides’ religiösa utveckling, särskildt med hänsyn till hans båda dramer Hippolytos och Bacchai. I denna filologiska strid ha de motsatta uppfattningarna tillspetsat sig väl abstrakt, och det verkar därför välgörande, när Drachmann vid lösningen af detta spörjsmål hänvisar till det omdöme, som i denna sak uttalats af en skald sådan som Browning, hvilken djupare än de fleste andra förmått att intränga i förgångna tiders känslolif och tankeriktningar. Fenger behandlar «Det romerske Tempel i Paestum» och angifver i en utförlig och af flera plancher beledsagad studie dess tid och plats i konstutvecklingen. Han framhåller därvid särskildt det kampaniska inflytandet på den romerska arkitekturen under republikens sista århundraden — ett inflytande som i sin ordning rönt intryck från den hellenistiska tidens arkitektur i Mindre Asien och Alexandria. I fråga om det behandlade templets plan afviker förf. från Koldewey och Puchstein «Die griechischen Tempel in Unteritalien und Sicilien». — Forchhammer tecknar i «Augustus og Principatet» i raska drag de viktigaste utvecklingsstadierna i Augusti sträfvan att vinna den bestämmande makten i den romerska statens styrelse. Förf. uppträder därvid i tydlig motsats till den ensidigt juridiskt-systematiska uppfattning af principatet, som kännetecknar Mommsens Rüömisches Staatsrecht. — Gertz har med känd mästarehand lämnat en öfversättning af Platons Kriton. — Aewberg’s «Bidrag til Belysning af Herodots