98 Sam Wide: Anm. af något för sig, iakttaga, öfverlägga, uttänka». Myðèrv ἀεικὲς ἔχειν betyder icke «intet skændigt at have», utan «icke lida något men, någon oförrätt», jfr t. ex. οὐδὲν βίαιον ἔχειν, Herod. III. 15. Hela stället öfversättes i den vanliga textgestaltningen: «äfven för dem fann jag en utväg för, att de icke måtte lida något men», Detsamma säger Koraës i sin parafrasering: καὶ τούτων προῦνόoa, ἵνα μηδὲν ἀπρεπὲς ἢ ἄδικον ἔχωσι, och man må beklaga, att förf. uttryckligen förklarar sig icke förstå dessa Koraës’ ord. Äfven den andra konjekturen till detta ställe (ἀμφίβολον i st. f. ἀμφιβαλών) är ganska obehöflig. Låt vara att författaren i den antika litteraturen icke funnit något beläggställe för ἄμφιβάλλειν τινὶ σάκος eller ἀμφιβάλλεσϑαι σάκος, är detta likväl ett godt och oantasteligt episkt uttryck. Genom Reichels undersökningar öfver de homeriska vapnen veta vi, att den sköld, som syftas åtminstone i de äldre partierna hos Homeros, verkligen slöt sig omkring och omgaf större delen af kroppen och sålunda är ἀμφιβάλλεσϑαι σάκος i det episka språket icke mera stötande än ἀμφιβάλλεσϑαι χλαῖναν, δάκος, αἰγίδα, στολήν o. dy). Icke heller det sista af de meddelade förbättringsförslagen synes vara framkalladt af något verkligt behof. Detta förslag går ut på att emendera Bergk? 86: 8 f., sådan som läsarten förefinnes i Aristoteles’ ᾿ϑηναίων πολιτεία. τοὺς δ᾽ ἀναγκαίης ὕπο χρειοῦς φυγόντας γλῶσσαν οὐκέτ᾽ ᾿Αττικήν ἱέντας, ὡς ἂν πολλαχῇ πλανωμένους. Innan denna skrift af Aristoteles äterfans, läste man med Aristideshandskrifterna, i stället för χρειοῦς φυγόντας, χρησμὸν λέγοντας. Aristotelestexten ger en god mening, men icke för ty föreställer sig förf., att i den ursprungliga texten stod χρέστον (9: χοήστων) λέγοντας, så att det ifrågavarande stället skulle ha betydt: «og endvidere dem (førte jeg tilbage), som under Tryk af Aagerkarle, fordi de maatte flakke om paa saa mange Steder, naar de talte, ikke længer benyttede sig af attisk Tungemaal». Detta förbättringsförslag åsyftar att förklara motsatsen mellan Aristoteles’ och Aristides’ läsarter, utan att likväl fullständigt lyckas däri. Hvad själfva konjekturen angår, låter den sig svårligen försvaras; ty dels ger Aristoteles’ läsart en god mening i ett passande sammanhang (φυγόντας, i motsats till πραϑέντας, om dem som af egen drift utvandrat), dels uppstår en pleonastisk hårdhet i uttrycket genom de båda participierna λέγοντας ---ἰέντας, af hvilka det ena står såsom apposition till det andra («när de talade, icke längre talade attiskt tungemål»). Holger Pedersen behandlar «Mandjævning hos Kelterne» under jämförelse med liknande bruk hos de gamla nordboarne. — P. Petersen meddelar öfversättning af valda «Scener af Aristophanes’ Acharnerne». — ARæder uppvisar i sin studie öfver «Sagnet om Daphnis» de förändringar, som denna sägen undergått i