Festskrift til J. L. Ussing. 99 hellenistisk tid, med särskild hänsyn till Theokritos’ förste idyll, hvars innehåll underkastas en grundig analys. Författaren visar, huru den hellenistiska diktningen psykologiskt fördjupar sagomotivet och låter konflikten utkämpas i människans eget bröst. -— Siesbye’s «Sprogbrugs-Iagttagelser» röja, säsom var att vänta, den lärde och skarpsinnige filologen. I förra afdelningen af denna uppsats ger förf. en plausibel förklaring af uttrycket Quid, si i vissa hypothetiska vilkorssatser utan tillfogad hufvudsats. Genom analys af åtskilliga klassiska ställen kommer förf. till den slutsatsen, att Quid, si stundom begagnas för att beteckna, att något, öfver hvilket man förundrar sig eller harmas, likväl skulle kunna förstås eller ursäktas under den i den konjunktiva bisatsen betingade förutsättningen, men icke annorledes; sådana ställen kunna öfversättas med: «man skulde tro at —». Den senare afdelningen behandlar det hos äldre danske författare förekommande, numera utdöda bruket af ordet saa = i ethvert Tilfælde, under alle Omstændigheder, overhovedet, desuden, alligevel, dog. Sørensen framställer i «De homeriske Sjæle» åtskilliga beaktansvärda inkast mot Erwin Rohdes framställning af den homeriska tidens själatro och visar vanskligheten af en allt för ensidig konsekvens i totalomdömet om den homeriska uppfattningen af de dödes själar samt faran att allt för skarpt isolera den homeriska verlden från dess forntid och efterverld. Tyvärr har brist på utrymme nüödgat förf. att framställa sina satser i en något aforistisk form, hvadan vi hoppas, att han må få tillfälle ' att utförligare framlägga sina åsikter i detta ämne. — 7Puzxen skildrar «Skæbnetroen hos Homer» och framställer uppkomsten och utvecklingen af de homeriska föreställningarna om ödet, som står öfver gudarna. Förf. visar, huru denna föreställning leder sitt ursprung från betraktelsen af den enskildes lifslott, som synes vara oberoende af gudarnes vilja: «icke ens gudarne kunna frälsa en människa, när hennes timma slår». Döden står för människan som det oafvändbara, det oböjliga, och det är klart, att just ur sådana iakttagelser föreställningen om ett öde såsom en gång för alla förutbestämdt skall uppstå. Författaren uppvisar äfven enstaka ansatser att utsträcka detta betraktelsessätt utom det individuella lifvets område, men i det stora hela har ödestron hos Homeros stannat inom dettas gränser. Denna uppsats, ett värdigt sidostycke till förf:ns förträffliga afhandling om «Allegorien i den græske Religion», är det bästa, som skrifvits i detta ämne, och dess religionshistoriska värde förringas ingalunda däraf, att den är skrifven redan år 1872. Man må hoppas, att förf. har flere sådana godbitar på lager. — Det sista bidraget, «Holbein og Hoøjrenaissancen» af Wanscher, faller visserligen utanför den filologiska ramen, men är särdeles lämpligt i en festskrift för en man, som äfven ådagalagt sitt intresse för modern konst- ` historia. Då jag icke är fackman, vågar jag icke uttala något 73