Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ib
Chr. Cavallin:
Handskril’terna hafva dolerit utom några få och mindre
be-tydande. Att denne s. k. potentialis aldrig tillhör den förflutne
tiden, utan ar ett futurum exactum conj., år numera allmånt
erkåndt. Det förefaller då ovåntadt att finna denne form i
forbindelse med imperfecta conjunclivi videret —• meminisset. Man
fattar vanligen dessa såsom condieionales af det slag, som
betecknar ett antagande mot verkligheten. Att sådana impf.
conj. förekomma i sammanhang med praesentia och futura, iir
i och för sig fullt regelbundet; men ovanligt och öfverraskanrie
år att finna dem i anslutning till den universelt negative satsen
neminem posse dicere, hvilket i direct tal eller lost från sin
forbindelse med viderit snarare skulle heta nemo potest dicere,
an nemo poterat eller posset dicere (jfr. de Or. I, g 20; 48;
III, 19). Såsom på flera stållen torde hår de såmre
handskrif-ternas låsart vara den råtta: quis — hoc non sua sponte
videret — ? hvem skulle ej af sig sjelf [åfven om ej rhetorerne sagt
det) hafva insett detta, att ingen kan tala et eet.
Imperfecta diceret, haberet et eet. bero då såsom tempora icke på
satsernes coudicionala natur, utan hafva sin orsak deruti, att
det hela år förlagdt till den förflutne tiden. Den slyrande
satsens imperfectum (videret) åter år ett potentialt imperfectum
(Madvig § 350; jfr. en liknande period hos Juvenalis: quis enim
proponere talem aut emere auderet, quum plena ea lilora multo
delatore forent? IV, 46 ff.).
II, § 104: i slutet al denne paragraph låsa alla handskrifter
quid vocetur. Så åfven utgifvarne; blott Piderit har hår och
g 107 qui vocetur, hvilket han vill haf\a faltadt liktydigt med
quo nomine vocetur (I, 31; 139). Såsom bevis för sådant bruk
af qui citerar han Ter. Adelphi V, 6, 3: o qui vocare? — Det
år likvål för det första otvifvelaktigt, att på detta stalle qui år
nominativ singularis och ej ablativ ijfr. PI. .Mil. gl. 43G: quis
igilur vocare?; Amphitruo 382: ME. Quid igitur? qui nunc
vocare? SO. nemo, nisi quem jusseris). För det andra brukas
frågeordet qui ingalunda i hvilka fråsor som helst (motsvarande
quo modo, quo nomine o. dyl.J, utan endast i sådana, hvaresl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
