Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Siljestrand, s. 79 not.) skulle haft kart i fordras, att ordet i
nsv. skulle vara lån (jenom lagspråket) från fsv.. ty äljes skulle
ju ordet i nsv. icke heta blodvite, utan -vete.
S. 86, 87 antages, att fsv. piufwala i piufwala bot „böter
för härbärgerande af tjuf 1. gömmande af tjufgods“ skulle <
*piufhesla, jen. plur. till ett *piufh(Clt; eksämpel på dylik
övergång ce > a finnas dåck icke, sedan nu på de av förf. såsom stöd
anförda en bättre förklaring jives (enligt prof. Noreen har i eks.
med urspr. ä detta förkårtats i svagtonig sammansättningsled; i
föreg. kårt stav. har ju icke 2-omjud värkats av bårtfallet t,
varför a bevarats), piufwala får väl alltså förklaras på annat
sätt, och då antingen så som förf. s. 71 (äfter Schlyter) föreslår
< *piufhola, äller ock finnes en annan möjlighet, piufwala
kan ju vara jenit. plut·. av ett *piuf-hal, vars hal: hæle —mal:
mæle. Detta är så mycket sannolikare som en jenit. hals
värkligen finnes uppvisad i fsv. från Christf. LL. Bg XXXIX :1. 2
var., fastän Schlyter icke upptar den i sitt glossar.
S. 122 redojör förf. för väkslingen -er oo -ir i n. a. plur.
av feminina vokalstammar, men har här liksom äljes å ett ock
annat ställe icke framhäft det anmärkningsvärda förhållandet,
att endera fårmen särsjilt är att finna i lagens præf’atio, index
äller rubriköverskrifter, något som alltid bort bestämt framhållas,
äftersom dessa delar av lagen tydligen visa ett yngre språk,
beroende på att de utan tvivel blivit i senare tid tillsatta. I här
i fråga varande fall är det -ir, som särsjilt är karaktäristiskt för
dessa yngre delar, i det åtminstone halva det antal eksämpel
förf. anför vid äftersyn befinnes vara taget från præf., ind. äller
rubriker. Detta talar också bestämt emot förf:s s. 42 framställda
åsikt, att ί-vokalisasjonen i ändelser i VmL. står kvar „såsom en
mer eller mindre tillfällig reminiscens af en äldre tids skrifsätt“.
Med fsv. miærpe för ögonen hade förf. s. 128 icke bort
anföra såsom isl. motsvarighet ett mærd. Något sådant ord
med lång vokal finnes icke. Fritzner uppför visserligen en dylik
fårm, men denna är fno., och dess æ bör i nårmaliserad skrift
återjes med e.
S. 129 o. f. förklaras namnet oppogha — väl på grund av
det nsv. Oppboga — såsom uppkåmmet ur ett *0p-b0ghe. Jag
anser sannolikare, att ordet uppstått ur ett *upp-hauga‘, jfr t. e.
skrivningen Vphogha, i en hds. av UL. samt det fno. gårdsnamnet
Upphaugr hos Munch, Hist.-geogr. Beskriv, over Norge etc. s. 86
av har här > o i svagtonig stavelse (Noreen, Sprachg. § 41 b);
andra eksämpel på dylik övergång i VmL. äro: Dosdrap Μ. II: 1,
tosormn p. XVILl var. C, loghadaghen Kr. XXVI pr. var. D,
löindoglta M. XXX:I. Det nsv. Oppboga däremot beror på
fålk-etvmolågisk anslutning till Arboga; obs. att Oppboga ström
just är namn på öfre Arbogaån.
S. 141 antager förf. tillvaron av ett fsv. — även i andra
germ. språk motsvarighet saknande — svagt fem. wata, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
