Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
b) redan mycket tidigt inom hvart germanspråk började o
öfvergå till w, senast framför r, h, l + kons. (ej framför li i
fno.); [detta o är icke blott det gemensamgermaniska, af a
försvagade, utan ock det på gemensamgermanisk ståndpunkt genom
öfvergång från u framför r och h uppkomna;]
c) härefter började a öfvergå till e (ä)x).
Den fortsatta utvecklingen af i-omljudet inom de olika
germanspråken är icke här föremål för undersökning.
I sammanhang med den föregående undersökningen om
inverkan af i på föregående e och såsom ett tillägg till den
samma skulle jag hår vilja påpeka några anmärkningsvärda fall,
då t, j synas hafva inverkat på ett föregående genom i-omljud
af a uppkommet e («), så att äfven’ detta ombildats till i.
I fhty. synas följande fall vara att förklara på detta sätt: i
Pa. finnes figiri för fegiri (af fagari, fagiri, hvilka äfven
förekomma), flst. finnes pi-dirpi för -derpi, -darpi, äfvenså finnes
inf. bi-dirbin af *-darbjant pres. -dirbit jämte -derpit, -darpit
(se Graff, V, 218—220), i benedektin-reglerna förekommer
minniscun2) för de eljest vanliga mennisc-, mannisc-, i
alleman-niska diplom Miginolt3) för det eljest i ortsnamn vanliga
megin-, magan-, i en handskrift af Otfrid nimiz för nemis (— nam
12, Kelle Otfr. II, 443, jfr II, 439, där många andra exempel
anföras på i-omljud, då ord med i äro vidfogade ord med a i
roten4). I sådana fall som dessa torde man böra tänka sig ut-
*) Man finner altså, att de korta vokalerna undergått i-omljud förr än de
långa. Fysiologiskt är detta lätt förklarligt och naturligt. De vokaler,
hvilka hastigare uttalades, borde lättare kunna förändras än de, vid
hvilkas uttalande stämman längre och med särskild ansträngning dröjde.
9) Här har säkerligen inverkan af föijande -nn- bidragit Lill att framkalla i.
3) Se Weinhold, Alemannische Qrammatik, Berlin 1863, s. 24.
4) Alt äfven i andra fall, än då i följer, det genom i-omljud af a uppkomna
e senare öfvergått till i se Weinhold, a. st. samt Bair. Oram. s. 33.
Det är i synnerhet r, som här framkallar i. Man ser, huru på ett senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
