Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock för antagandet af en germ. grundform *medala (se Leffler,
Tidskrift for Filologi, ny række. II, noten under sidan 267). ’)
Br. 2. Intet semikolon synes behöfvas mellan mö och giœri. i fall
utcen betyder: med det undantag att.
Br. 4. Formen pikisdaghœ återfins äfven VGL. II. IvB. 52 i
handskrifterna H och K (pikizdagha) samt FB. 46 ipikiz-) ; och dä den äfven
har stöd i isl. ptkisdagr finnes intet skal att ej bibehålla den samma.
Ogynsamma omständigheter, inträffande vid nedskrifvandet af denna
uppsats, hafva vållat, att exempel ej kunnat anföras i sä riklig mängd
som vi skulle önskat. Vi hoppas dock, att de af oss gjorda påståenden
skola befinnas nödtorfteligen bestyrkta. Ej häller har vid många
hänvisningar sido- eller kapiteltalet kunnat angifvas. Ur Rydqvists
Svenska Språkets Lagar äro flere exempel hämtade, hvilka det dock
ej har ansetts behöfligt att särskildt utmärka. De forndanska ord
slutligen, som anförts, äro alla tagna från Lund, Det ældste danske
skriftsprogs ordforråd, Kbhvn. 1877.
Upsala, den 22 december 1877.
Isidor Flodström
x) De interdentale konsonanterna — till hvilken klass ö hör — fordra
för sitt bildande, att tungan och i synnerhet tungspetsen är så
mycket som möjligt fri, för att den med ledighet skal kunna
sträckas fram mellan tänderna. Det är således naturligt, att vokaler
med stark tungartikulation, sådana som i, skola framför dessa
konsonanter visa en böjelse att göra sin artikulation lättare, d. v. s.
öfvergå till den närmast liggande vokalen, som här är æ (isl. e),
hvilket visar, att denna öfvergång troligen skett innan ännu det
sv.-d. e uppkommit af cei. — I engelskan bibehåller a som bekant
ett renare ljud framför th, både då det är svag spirant (isl. S) ss.
i father, och då det är stark (isl. J>) ss. i bath, path. Samma a-ljud
finnes ock i engelskan framför r, hvilket äfven är en af de
konsonanter, som för sitt bildande erfordra en stor rörlighet hos tungan;
det har därför i många språk en förmåga att göra den framför
stående vokalen „öppnare11. Om öfvergång af e {æ) till a framför
r, se Leffler, Tidskr. f. Fil., ny række, II, sid. 7 not. 1 och sid.
163 not 1. En härmed fullkomligt analog företeelse är en
öfvergång af o till a. som förekommer i Rättviksmålet i Dalarne, t. ex.
i orden abbar abborre, arka orka, barta borta, bastö borste, farka
„forka11, förmana, karfvö korf. margan morgon, tarrvöd torrved
(se Dalarnes Fornminnesförenings Årsskrift 1867, sid. 81 o. f.) ; vidare
i Södra Möre-målet, i sådana ord som arm orm, arre orre, karv
korf. karp korp, karsten skorsten (se Linder, Om allmogemålet
i Södra Möre hårad af Kalmar län, Upsala 1867, s. 29 o. f.).
Samma ljudlag förekommer ock i plattyska munarter, ett
förhållande. hvarpå Herr Doc. Leffler fast min uppmärksamhet Ett spår
härtill torde ock föreligga i fornsvenskan i ordet farstugha (Sv.
Spr. L. II. 321), isl. forstofa. Att här tänka på något slags
ety-mologiseraude (sammanställning med verbet fara), torde kanske
vara en alt för långsökt förklaring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
