Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fsa., ffri., medgifva äfven antagandet af ett svagt feminin. Ags.
end-leofan, fsa. ellevan, eleven (för -vun), ffri. andlova, elleva ’) kunna vara
8a väl oblika singularformer som nom.-ack. plur. Nord, ellifu tyder
snarare på den förra möjligheten (ehuru en plural ellifu kunde ha
bevarat den ursprungliga svaga pluraländelsen). — Nysve. elfva står för
clfvu liksom borta för bortu-, båda formerna med a bero troligen på
ett slags analogibildning efter svaga femininböjningen.
4. Samnordisk öfvergång af au till o (hufvud, och, bort).
Obetonadt au framför dubbelkonsonant har på samnordisk
ståndpunkt öfvergått till o. Så i häufuö — hoföé, hvilket är den samnordiska
böjningen (jfr Paul i Paul-Braunes Beitr. VI, 227, not); jfr ock isl.
taufr — töfr, lauör — löör. Af hâufud — hoföé har i fno. genom
analogibildning i olika riktningar uppstått dels haufuö — hauföi, dels
hnfoÖ — hoföi, hvilket senare blef den herskande isl. formen. Fsve. fick
genom denna senare analogibildning likaledes ett hofoö —hoföi, hvaraf
fsve. hovup, huvup (där o, u sålunda ingalunda har uppkommit genom
M-omljud af a). Formen hafuö i några norska handskrifter liksom
Gutalagens hafup är en nyare analogibildning, som står i samband
med «-omljudets allmänna tillbakaträdande i samma källskrifter. —
Ok har äfven uppkommit ur auk genom samnordisk öfvergång af
au — o i obetonadt ord. Den samnordiska grundformen auk har
i betydelsen et (och) oftast varit obetonad och då gått öfver till ok.
Denna form uttränger slutligen alldeles formen auk — hvaraf genom
fonetisk utveckling på svensk och dansk språkbotten skulle blifvit ök
— och öfvertar äfven dess betydelse etiam (äfven). De fsve. runstenarnes
ak är = ok. liksom biarn ’&r = biorn (efter en förmodan af Prof. Bugge).
I hela Norden har ok gått öfver till ok i följd af saknad växling med
former med a. Analogt med ok har brot, bort uppstått.
5. Fno. héri och hegri, sve. häger.
De fno. dubbelformerna héri oeh hegri*) lemna ex. på rörlig
aksent vid an-stammarnes böjning (jfr ock fno. nafn m. fl. företeelser).
Grundformen till ordet är hihran-, Däraf uppstod på samgermansk
botten ett higrdn- jämte hihran- (efter Verners lag), hvilken senare
form öfvergick till hchran- (om den samgermanska öfvergången -ih-3) —
J) Ags. ellefne är väl analogibildning efter preötyne—nigontyne,
liksom ffri. alvene efter sextene, achtene m. fl.
2) Växlingen mellan h och g i detta ord liksom i luir — högher,
tår — tayr har jag förut påpekat i min afhandling „Om v-omljudet..“,
Ups 1877, s. 78, n. 2. I växlingen mellan häuha- och haugtt- ser
jag — liksom Noreen i De sve. landsmålen I, 333, n 1 — spår af
olika aksentuering i a-stammarnes böjning, ett förhållande som
jag förmodar hafva kvarlefvat på samnordisk ståndpunkt (jfr
särskildt formerna af adj. hög i fgutn.). Växlingen tähra- och
tagrd-liksom många andra fall äro analoga.
3) Att i här är det ursprungliga ljudet — ej a, som Fick, Wörtb.3 III,
58 antager, — synes af jämförelsen med grek. ziaaa I— xixja),
fornind. kiki-divi (lat. cic-onia?).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
