Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-eh- se N. T. f. F., N. K. II, 177, 313), medan higrån- pä samgermansk
ståndpunkt bibehöll sit i (däraf ags. higora, higere; om -ig- men -eh- at
-ill- se N. T. f. F., N. R. III, 304). Genom inverkan af héhran- (senare
liéri) uppkom i fno. hegran- af higrån- (eller gick obetonadt i öfver
till e såsom i erùm m. fl. fall?), liksom i fhty. hegiro jämte hehera. —
I fsve. har hcgri genom analogibildning blifvit svagt: hægher.
6. Häst och hingst.
De nysve. orden häst och hingst äro samma ord. Grundformen är
hanhista-, hvaraf dels ett hånhista-, hrihista-, dels ett hangista- uppkom.
Af den förra formen blef på nordisk botten héstr, med förkortning af
nasalvokalen framför st: hestr ’) (jfr. oss med förkortadt n framför ss).
Af hangista- uppkom den tyska formen hengst, hvaraf nysve. hingst är
lånad.
7. Han och hon.
Han och hon med dess böjningsformer äro ombildningar af den
samgermanska pronominalstammen hi- dels efter former af sa, su, pat,
dels efter enn, en [et\. Hann är bildadt efter pann. Hon heter älst hän,
som är bildadt efter sû: hå, sen hun (jfr Kock i N. T. f. F., N. R. III,
253, där *hån antages ha utgått ur *hå). I fno. har hon uppstått af
hun genom analogi efter M-omljudet af å—p2). I fsve., där him är
obestridligen älsta formen (jfr. äVGL. med yVGL.; UL.) har hon
uppstått ur hun liksom hos ur hus. Fgutn. hän är en nybildning (efter
sinn — sm m. fl.). Hennar, henni äro ombildningar efter ennar, enni:
h-ennar, h-enni (jfr med hänsyn till arten af nybildning: b-irum i fhty.,
hvarom se Sievers i Paul-Braunes Beitr. VI, 572). Hånum har utgått
från ack. *hdna, ombildning af *hå (bildadt efter pa). genom analogi
efter sinuni m. fl. Fsve. honum har als intet sammanhang med fno.
honom (honom). Hanum är älst i fsve. (enherskande i VGL., UL., OGL.,
SML., GL . Cod. Bureanus). Honum framträder först i sällskap med
hona (yVML., MELL. ha båda formerna; SML. hona men hanum),
som är analogibildning för hana efter hon. Honum är fortsatt
analogibildning; man behöfde liksom vid adjektiven blott olika ändelse (mask.
um, fem. a), ej olikhet i rotstafvelsen (jfr således gopum — gopa,
sinum — sina, o. d.).
8. Om M-omljudet af e till 0.
F-omljudet af e till ø är yngre än bortfallet af v vid (efter)
synkope af den efter v följande afledningsvokalen. Det har älst hetat
gørva — gçrôa (på danska runstenar: kaurva — karpi; se Wimmer,
Jællingest. 217, där dock karpi omskrifves med gørfri för gturöi), øngva
*) Eller har kanske på nordisk botten hfsta- och hangista- funnits
bredvid hvarandra i olika kasus och den senare formen föranledt
vokalens förkortning i den förra formen (jfr under nr 9 här)?
2) Då M-omljudet af à — o försvann i isl. blef icke hon till *hån,
emedan den älsta formen lmn fortlefde bredvid hon och slutligen
gjorde sig uteslutande gällande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
