Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-un — genom förmedling af 2 pers. plur. imperat., dit det från konj.
först inträngt i följd af likheten i funktion mellan konj. och imperat.
(: kup hialbin = „må gudarne hjälpa11 eller „Gudar, hjälpen11).
14. Fno. -ir (-er) i 2 pers. plur. vid verbalböjningen.
Det i fno handskrifter från Norge mötande -r för -ö i 2 pers.
plur. har uppkommit genom anslutning till personalpronomenets
slutljud. Man har sagt it, pit hafit’) (-«)), men ér, pér hafir (-er). Jfr i
dalskan iö cwiö (Elfdalen) men ir avir (Mora)2)!
15. Det samnordiska uttalet af p i början af
pronominalrötter.
Redan på samnordisk botten hade p i början af ord som pu, på
fått ett dubbelt uttal, nämligen som tenuis, då ordet var betonadt,
som media, då det var tonlöst. Sålunda hette det: pii kallar, men
kallar 6ύ (öw? jfr nyda. da af Öä). I fornspråken betecknades i regeln
båda ljuden blott med tecknet för den starka spiranten, äfven i de
båda orden pit, pér (fno.), där Ö var det älsta ljudet (-Ö it; -ö ér),
men där detta genom analogi äfven fick uttalet p (jfr fårö. tær, tit).
1 fsve. behöll sig de ifrågavarande ordens skrifning med tecken för
tenuis (p, senare th, t), till dess att de obetonade formernas uttal med
medialt ljud genom analogi blifvit enherskande äfven i de betonade
formerna, då teckningen med media (dh, oftast d) infördes. I några
nynordiska munarter (nyisl., färö., estsve. m. fl.) ha de betonade
formernas uttal med tenuis segrat, i andra de obetonades med media.
16. Slutljudande auh.
Slutljudande awh har genom mellanstadiet aohB) öfvergått till ό
på samnordisk botten. Ex. po, fno. och f’sve., af pauh (got.)4), pret. flå
(flydde) af *flawh.
17. Starka preterita lå, äro, sté, Ιό o. d.
De till verb med g i presensroten hörande preteritiformer utån g
bero på analogibildning efter dylika preterita af verb med h i
presensroten. Sålunda äro Ιά, vå, på, plur. -ågum, analogibildningar efter
frå—frågum [och så?5)], samt drå, gno, plur. -ågum, efter flå, hlo, klo,
J) Kanske beror -it för -iö också på inverkan af t i it, pit.
2) Dessa former både af pronomen och verb funnos i Mora-målet
redan på Näsmans tid, då i målet eljest icke d efter vokal hade
öfvergått till r. Lundells förklaring af de nämda formerna
(liksom af wir = vi, fsve. v ir) — se därom Nyare bidrag till
kännedom om de svenska landsmålen, I, 153 — synes mig därför ej
antaglig.
3) Öfvergången auh—aoh har förut antagits af Paul i hans och
Braunes Beiträge VI, 99.
4) Liksom på gotisk har äfven på samnordisk botten jämte pauh
ett pau funnits, hvilket senare återfinnes i fsve. pö, fgutn. pau;
jfr Söderberg, Forngutnisk ljudlära, Lund 1879, s. 24.
s) Fsve. plur. saghum är naturligtvis analogibildning efter laghum
o. d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
