Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slo, på, plur. -ågum, vidare de jämte flaug, laug, saug, smaug
befintliga dubbelformerna flo (flög), 10, so, små, plur. -ugum, analogibildningar
efter flå (flydde), *to (gammalt pret. till tjoa; jfr sats 10), plur. -ugum.
Hvad till sist pret. som hné, mé, sé, sté (dubbelformer till hneig, meig,
seig, steig), plur. -igum, vidkommer, så torde dessa vara de yngsta af
detta slags preteritiformer, uppkomna sedan alla andra starka preterita
med ett roten slutande g i pluralis förlorat detta i singularis. Då man
fått lå—lågum, äro—drågam, flo—flugum, bildade man ock ett sté—stigum
för steig—stigum. Det långa é är då ett slags analogibildning efter
det långa o i flo o. d. *)
18. Ej oeh nej.
I fsve. finnas af den nekande partikeln ej många skiftande former.
De tre allmännaste äro: eigh, egh, ei (æi)\ andra former af samma ord
äro eighi, eghi, igh (se Sclilyters Ordbok)2), Grundformen är eighi, fno.
eigi, hvaraf regelrätt bort blifva eghi och med bortfall af i liksom i
aldrigli af aldrighi: egh. De mycket allmänna formerna eigh, ei (cei)
synas vara i det afseendet oregelbundna, att de bibehållit det gamla
diftongiska ei, som i fsve. eljest blifvit e. Något undantag från den
allmänna regeln3) föreligger dock icke i detta fall. I eighi gick
nämligen den gutturala spiranten (g) tidigt öfver till palatal spirant, i följd
af gutturalens ställning mellan ei och i·, af eigi blef eg ’i (i fsve. tecknadt
eighi eller eghi) sedan eg’, och detta sistnämda uttal betecknas med de
olika skrifsätten eigh, egh och ei, liksom af nysve. eji). — Det fno.
skrifsättet egi jämte eigi häntyder ock på ett uttal ei$i, d. v. s. eiji. —
Af nysve. nej är den älsta fsve. formen ne, som regelrätt motsvarar
fno. nei (jfr Rydqvist, SSL. IY, 138). ’ I urkunder, som ha ei, cei för ej,
framträda formerna nei, ntei, som äro analogibildninger efter de förra,
liksom formen negh (Rydqvist, a. st.) är till skrifsättet ombildadt efter
*) Eller har slutljudande aih genom aeh blifvit é, liksom
slut-ljudande auli blifvit o, och hafva sålunda de fordom befintliga
starka verben *téa (senare tja), *séa (ags. sihan, sila), *péa (got.
peihan), *préa (got.preihan) haft starka preterita *té, *sé, *pé, *pré,
plur. -igum, hvarefter hné m. fl. då vore analogibildningar? [1
sådant fall vore ά af eiga nybildning för *é efter må, knå, i hvilka
senare jag med Docent Lundgren ser analogibildningar efter vå
o. d.].
2) Ett annat ord är fgutn. ai, OGL:s e, aldrig, hvilka motsvara
fno. ei, men ingalunda det vanliga fsve. ei, (ei, nysve. ej.
3) Från denna genomgripande fsve. ljudlag om öfvergången ei—é
göra ej häller de af Rydqvist, SSL. IV, 138—139, anförda,
sporadiskt förekommande ordformerna med ei undantag. Dessa äro
nämligen säkert att med Rydqvist förklara genom dialektiskt
inflytande (det ej sällsynta eighit kan dock förklaras liksom eigh,
och i einghin kan palatalt n vara afsedt). Det förtjänar starkt
framhållas, att fall som eit, geit, meir o. d. äro bestämdt skilda
från det ofvan afhandlade, då former af ej i fsve. skrifves med ei,
hvilket är så långt ifrån att vara ett sporadiskt skrifsätt, att
enligt Rydqvist de fsve. urkunderna „visa merendels diftong11 i
detta ord.
a) Med skrifsättet ej återges dock i nysve. äfven ett diftongiskt
uttal af ordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
