Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egh (gh i båda — j). — Det nysve. ej i ej, nej motsvarar sålunda icke
det fno. ei i eigi. nei.
19. Växlingen mellan s (ej e) och r.
I de tre orden fno. vera, fsve. væra, fno. er, fsve. ær (är), fno. er,
fsve. ær (som) har r icke uppkommit genom fonetisk öfvergång från
s i dessa ords äldre former vesa, es, es, utån genom analogibildning.
Från vårum, væri, verinn trängde r in i inf. oeh pret. eing. genom en
motsatt analogibildning mot den, som framkallade funnum, funninn för
fundum, fundinn. I er, ær (är) har r inträngt från plur. (erum, ærutn
etc.). Den relativa partikeln er, ær har fått sitt r för s genom inverkan
från presensformen er. ær Då man hade både es och er, i betydelsen
är, en tid bredvid hvarandra, fick man äfven es oeh er i betydelsen
som, och då formen med r segrade i pres. af vera, blef äfven r
en-herskande i den relativa partikeln.
20. Bildningen af ordet påfve.
Nysve. påfve är formelt samma ord som nyhögty. papst. Bådas
grundform är påbes (hvarom se Weigand, Deutsches Wörterbuch),
hvaraf i hty. påbest, papst. I lågty. blef af påbes: påwes (se.
Schiller-Lubben). Denna form togs i norden för en genitivform påvis, och
man bildade därtill en nom. *pävir, hvaraf dock tidigt en svag form
pävi (fno. påfi, fsve. pavi) uppstod, i fno. kanske genom inverkan af
papi, i fsve. genom samma utveckling, som då det starka *hirpir blef
det svaga hirpi.
Anm. till sats 9 i 4:e bandet. Ty värr hade det vid nedskrifningen af denna
sats alldeles fallit mig ur miunet, att Docenten F. Tamrn för omkring 3 år sedan i
Foreningen för nordisk språk- ocli fornkunakap i Upsala förklarat en del af orden på
ÖV 6åsom analogibildningar, liksom det äfven var mig alldeles obekant, att Doc. Tamm
affattat en nu i Paul-Braunes Beitr., VI, offentliggjord afhandling (Altnordisches
ΪΙΪΙΤ, Öv) öfver samma ämne, som jag i sats 9 behandlat. — I flere vigtiga punkter
afviker .emellertid, såsom läsaren finner, mitt förklaringsförsök från Tamms. — Mot
mitt antagande, att den ursprungligen förlängda vokalen framför äkta ÖV blifvit
rge-nom inverkan af öfriga kasus med ΗΪΙ (af flp) förkortad”, har Mag. K. Verner
anmärkt, att ordet iÖV, inelfvor, på sådant sätt ej kan förklaras, då växling med
former på -TM- ej där förekommer. Men kau ej iÖV ha påverkats af iövi
(dubbelform till innri), hvartill det lätt genom folketymologi kunnat hänföras?
Anm. till sats 10. Hvad som yttrats om tigWUl utgår. Mag. J. Hoffory har
benäget upplyst mig, att rotvokalens längd äi höjd öfver alt tvifvel, då t. ex. i
Stockh. hora. skrifsättet tiQlTM i talrika fall träffas. Ordet kan således ej anföras
som undantag från Bugges och Sievers’ metriska lagar.
Upsala, Maj 1880.
L. Fr. Leffler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
