Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egentliga stafvelsen och bihangsstafvelsen: till den förra
måste altid höra en eller flere emfatiska bokstäfver med
egen bestämd så väl exspiratorisk som musikalisk akcent,
ett vilkor som icke kan uppfyllas genom den mera ofrivilligt
utstötta öfverflödsluften. Ty det skiftande uttrycket i
talet är beroende af modifikationer i exspirationsmusklernas
verksamhet, och dessa äro, såsom jag ofvan antagit, vid
bihangsstafvelsens bildande overksamma.
Anm. 1. Ehuru sålunda vissa ord uttalas olika, alt efter
som de stå ensamma eller efterföljas af andra, synes det dock
vara regel, att de altid behålla samma form som de hafva såsom
isolerade, . om ock en strängt följdriktig språkutveckling fordrat
olika former i olika ställningar. Se här ett par exempel. I de
flesta svenska landskapsmål öfvergår enkelt l. vara sig långt
eller kort, till ett egendomligt cerebralt Z-ljtid, det vanligen s. k.
„tjocka" l (T), undantagandes i vissa ställningar, för hvilka här
ej behöfver redogöras. Så heter det foL-k, halJ-ka, mA-V,
mA-l’a, men IcaL-la, TcaL-l, där tvänne l sammanträffa. Man
kunde nu vänta sig, att likasom pluralen kalfvar uttalas kaU-va-r,
så skulle i uttrycket kall var vinden det första ordet uttalas
kaL, då här det sista l är försvunnet; men så är icke
förhållandet, utån den isolerade formen är den bestämmande, så att
ordet, i hvilken ställning det än kommer, ständigt har alveolart
l. — Yi känna vidare den i flere språk rådande böjelsen att
låta ordslutande media förvandlas till tenuis. (Svenska exempel
härpå äro namnen Hedvig, Ludvig, Jakob samt ordet sallad,
hvilka vanligen uttalas heD-vi-k, luD-vi-k, jA-ko-p, saL-la-t).
Äfven detta förhållande synes mig endast kunna förklaras ur de
isolerade formerna. Ty sista konsonanten uttalas då med
tillhjälp af ,,öfverflödsluften“, och det är omöjligt att därvid reglera
luftströmmens styrka, då nu endast de passiva
exspirationsorganerna äro verksamma. Men luftströmmens ökade intensitet
framkallar gärna ett fastare motstånd — och så har median
öfvergått till tenuis. Ty om jag ock antagit spänningsgraden hos
mundelarne verka den väsentliga skilnaden mellan de hårda och
veka konsonanterna, så har jag icke därmed förnekat, att
vanligen en skilnad i exspirationsstyrka följer därmed, och att denna
stundom kan vara det primära, hvaraf den karaktäristiska
skilnaden blir en verkan.
Anm. 2. Att orden tA-k. lA-n o. s. v. icke äro enstafviga
(d. v. s. uttalas tAk-, lAn-), synes stå i sammanhang med en
allmän regel i språket att låta ett långt språkelement — vare
sig vokal eller konsonant — komma i slutet på en stafvelse, om
det är möjligt. Dock kan man ofta blifva tvungen att låta en
konsonant följa efter den långa bokstafven i en stafvelse, näm-
1 Nord. tidskr. for filol. Ny række. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
