Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen i sådana fall, då konsonanten på inga vilkor kan börja den
följande stafvelsen, t. ex. i tÄk-stO-l, skäLm-sk. I
sammansättningar, afledningar och böjningsformer af ord med lång vokal
-f-konsonant undviker mun stundom detta genom att låta vokalen
blifva kort och konsonanten lång. Sådana ord äro t. ex.
genitiverna liF-s, haF-s, guD-s af lif, liaf, Gud (alla med lång
vokal); superlativen af adj. hO-g, som väl förr hetat hOg-st,
såsom den ännu skrifves, uttalas nu höK-st, likasom neutr. högt
uttalas TiöK-t (men komparativen hO-gre)·, hhD-ka, iD-lca,
viD-ga, riK-ta, af blid, id, vid, rik (alla med långt i). Hit
höra ock imperfektformerna föD-de, möT-tc för fOd-de, mÖt-te,
ett uttal som visserligen är möjligt och väl en gång varit
brukligt. Högtid uttalas höK-tl-d. Andra exempel är sjukdom,
kålgård, gudfar, svärfar, ledsam, länsman, riksdag, namnet
Vikström o. s. v. Synnerligen upplysande i detta fall är
uttalet af dagarnes namn. Vid söndag och fredag är intet att
anmärka, men alla de öfriga hafva undergått förändringar.
Måndag med urspr. långt å uttalas måN-da-, tisdag har blifvit
tl-sta·, i onsdag har ock sista delen blifvit -sta, men det urspr.
långa O har därtill förkortats för den följande konsonantens skull,
så att ordet nu uttalas oN-sta: i torsdag hafva r och s
sammansmält till ett cerebralt S, som till sammans med det till t
(genom assimilation likaledes celebralt.) förvandlade d börjar den
andra stafvelsen, hvarför någon vokalförkortning här ej varit,
be-höilig, lika litet som i lördag, där r och d blifvit ett den andra
stafvelsen börjande cerebralt d. — Denna företeelse, som knappast
på annat sätt kan förklaras, må beaktas såsom ett vigtigt stöd
för riktigheten i min uppfattning af uttalet af sådana ord som
lE-d o. s. v. Ty om uttalet här vore lEd (likasom
ursprungligen i led-sam), borde äfven i det osammansatta ordet och
dylika ord i allmänhet en böjelse till vokalförkortning med ty
åtföljande konsonantförlängning visa sig, något som emellertid ej
är fallet1).
ti. Språk ois beteckning.
Jag har redan framhållit, att det finnes en skilnad
mellan den fonetiska skriften, ljudskriften, och den här
använda, som jag kallat bokstafsskrift. Skälet, hvarför bok-
vj Såsom motbevis kan ej anföras, att ofta vokalförlängning inträder
framför tvänne konsonanter. Detta förhållande synes nämligen
altid bero på närvaron af s. k. sammansatt akcent. I förbigående
sagdt finner jag intet skäl att ej uppdela dessa „sammansatta11
akcenter i sina enkla beståndsdelar. Ät minstone förefaller det
mig vid de fall af dylik akcentuering, som jag haft tillfälle att
iakttaga, som om härvid förelåge tvänne exspirationsprocesser och
följaktligen rent af tvänne stafvelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
