Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stafsskriften, icke ljudskriften, blifvit använd, är att den förra
är mycket enklare än don senare — ett påstående, som man
skall finna bekräftadt vid en närmare undersökning af den
fonetiska skriften.
Af en fullkomlig ljudskrift har man rätt att fordra, att
den skall angifva ej blott själfva ljuden, utån äfven de
pauser, som emellan dem förekomma. Dessa senare äro af
två slag: dels uppehållen mellan stafvelserna, dels de vid de
klusila konsonanterna förekommande ljudlösa momenten.
Under de senare är exspirationen verksam, under de senare
icke verksam; men då detta ej kan hafva till följd någon
skilnad för örat, måste de återgifvas med samma tecken.
Endast det olika tidsmåttet måste på något sätt utmärkas,
och de långa pauserna kunde därför betecknas med ett längre
streck (—), de korta klusila konsonanterna samt
stafvelse-pauserna med ett kortare (-). Äfven ljudens olika tidsmått
måste naturligtvis angifvas, och detta sker lämpligast med ett
streck under de långa (eller genom deras tryckande med
fetstil, större typer e. d.), hvaremot de korta blifva obetecknade.
Hvad de längre uppehåll beträffar, som förekomma mellan
satser, och hvilka angifvas genom särskilda tecken, kunna
vi ej här på dem inlåta oss. Ordskilnaden har man ingen
rätt att fordra att ljudskriften skall utmärka; ty begreppet
ord har ju blott afseende på språkets betydelse, och att
fordra ordskilnadens betecknande i skrift vore ungefär det
samma som att vid hvarje uppteckning af ett språk fordra
en mellanradig öfversättning. —- Hvad ljuden angår, har
man, då det tydligen vore snart sagdt omöjligt att med
olika enkla tecken återgifva alla de olika ljud, som i språket
förekomma, påfunnit att med samma tecken återgifva alla
ljud, som äro lika till klangfärg och intensitet, samt med
bitecken öfver eller under raden beteckna de skiftningar i
tonhöjd o. s. v., som hos dem förekomma. Likaså angifves
genom bitecken den lilla förändring i klangfärg, som är en
följd däraf, att luften delvis får utströmma genom näsan.
Alla dessa biomständigheter, äfvensom beteckningen af
ton-vigten m. m., lämnas här aldeles ur sigte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
