Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Små bidrag.
§ 1. Huru böra former som förunautr, farusehiaut
uppfattas?
I sin lärorika afhandling om „de ældste nordiske runeindskrifter11,
införd i „Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed11 för år 1867, har doktor
Wimmer framställt den förmodan, att det u, som slutar första
samman-sättningsleden i ordet förunautr, vore att anse som en försvagning af
stammens gamla slutande..a. Han sammanfattar sin åsigt i följande
uttryck (sid. 55):
„gotisk giba ~ oldnordisk giöf, hvor omlyden viser, at et u er
bortkastet; dette u findes af og til i sammensætninger (f. eks. förunautr,
men för) u
Samma åsigt omfattas och formuleras på ungefär liknande sätt af
nyss nämde författare i hans arbete om „Navneordenes böjning i
ældre Dansk.“
En i någon mån afvikande uppfattning af nu påpekade företeelse
har funnit målsman i författaren af „Svenska språkets lagar", som i
andra bandet af detta verk (sid. 65) yttrar: ,,u i Gottlandslagens fam
schiaut (dragare, jfr. Isl. fararskioti) måste ettdera anses hörande till
en svag form fara.........eller tydas som bindningsvokal, om ej fel-
skrifning.“ Senare (i fjärde bandet, sid. 20) återkommer Rydqvist till
denna fråga, som han affärdar med den anmärkningen, att det „ofta i
Skandiska språk är svårt att afgöra om det bindande a(u) är
kompositions vokal eller böjningstecken för gen. sing. eller pl.“ Flertalet
af de exempel Rydqvist här samlat — från fornsvenskt område —
skola vi straxt skärskåda.
Yi kunna af flere skäl ej ansluta oss till den uppfattning af u i
förunautr, farusehiaut, som vare sig Rydqvist eller Wimmer sökt göra
gällande. Det är tydligt att, om man med Wimmer skulle få antaga
den försvagade „stammeudlydens" bihållande i detta och därmed
analoga fall, borde man vänta sig att finna denna företeelse utpreglad i
synnerhet i det äldre språket. Så torde dock ej vara händelsen. Tvärtom
synes det, som om vi här hade för oss en språkegendomlighet af något
yngre datum, då de exempel jag antecknat alla tillhöra jämförelsevis
unga texter. Hvad särskildt fornsvenskan vidkommer, torde dess mest
ålderdomliga urkund, den äldre Vestgötalagen, ej erbjuda något exempel,
analogt med de ofvan anförda — en omständighet som synes häntyda
på oursprungligheten af den språklag, som gifvit upphof till de samma.
Jag öfvergår till at anföra en serie exempel på nyss nämda
företeelse. Ehuru ej synnerligen många, äro de dock talrika nog för att
ådagalägga, att Rydqvists alternativ felskrifning måste bortfalla
a) från isländskan: bMunautr, etjutik, -kostr, -hundr, förunautr,
•hona, opnuselr, råöunautr, sökunautr, -dolgr, pingunautr’)
*) Exemplen äro hämtade hos Fritzner och Egilsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
