Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
b) från fornsvenskan: bughusJcut (?), eghnobalJcer, fangoman,
faruschiaut, (vinlanz) farusalt, göpslu eper, husuby, löghodaghin’), -kar,
köpoiorp, -eghn, rapnskipti, pingunötia)
Vid sidan af nu anförda komposita känna vi fråu fornspråket inga
feminina isl. *biiöa, *etja, *fara, *opna, *råÖa, *saka; frnsv. *bugha,
*eghna, *fanga, *fara, *göpsla, Viusa, *köpa, *lögha, *rapa, *pinga, som
skulle kunnat betraktas såsom första sammansättningsleder i de nyss
uppräknade ordformerna. Det är möjligt, att dylika i ett eller annat af
de ifrågavarande komposita kunna dialektiskt uppvisas, men vi få väl
ej därför antaga (särskildt hvad de isländska formerna vidkommer, på
grund af den isländska literaturens rikedom och omfattning), att
samtliga eller ens större delen af dessa (teoretiska) former existerat
fordomtima.
Den riktiga förklaringen af det fenomen, som ligger till grund för
ofvan nämda exempel, synes oss böra sökas i antagandet af en art
analogibildning. I fornspråket uppträda jämte verb af den svaga
konjugationen (i synnerhet den s. k. α-konjngationen), ofta nog feminina
Oii-stammar, hvilkas form i nominativen sammanföll med infinitiven hos
dessa verb. Till betydelse voro dessa feminina ursprungligen abstrakta,
såsom naturligt är, då de utgått omedelbart ur verbet eller rättare
sagdt verbalnomen (infinitiven). Af så danade feminina ingingo en stor
del såsom första led i sammansatta substantiv. Man finner, för att
blott anföra några exempel:
fylgjuengill, ferjumaör, fjörumaör, hyggjuleysi, kveöjusending,
göngukona, -færi, -lid, -drykkja, svipuleikr, stökuvig o. s. v. o. s. v.
vid sidan af de både som infinitiv och substantiv nyttjade formerna:
fylgja, ferja, fjara, hyggja, kveöja, ganga, svipa, staka, o. s. v.
Det är då naturligt att tänka sig utvecklingen sålunda, att
folkmedvetandet ej altid fasthållit den nomiuala betydelsen hos de nu
nämda ordens första sammansättningseleinent, men lätt kunnat förledas
till att tänka på handlandet, som de uttryckte, med andra ord till att
däri känna verbalt ursprung. Så kunde man t. ex. i göngumadr se
såväl „gångens man“, som „mannen som går“. Men hade man vid sidan
af verbet ganga ett ord göngumadr, så hvarföre ej jämte fara ett förumadr?
Den utveckling, hvaraf sådana former som isl. etjutik, sökudålgr,
fornsv. faruschiauti, löghodagher m. fl. äro en frukt, tyckes sålunda
hafva haft sin rot i ett slags omtydning, i en folketymologi, hvilken
så mycket lättare kunnat gripa in, som de förestälningar, den
förblandade, voro tämligen närskylda. Ty, såsom vi redan framhållit,
*) Jämte formen löghodagher möta äfven den med virklig genitiv
sammansatta löghardagher, samt surrogatformerna löghurdagher,
löghordagher. Sistnämda former betraktar jag såsom utjämningar
af löghodagher (resp. löghudagher) och löghardagher. Jfr. Wimmers
förklaring (Oldnordisk Læsebog, sid. XI) af oss, såsom
„udjævning af *ås och *æss“, eller ännu bättre formen hvårnigan, vid sidan
af hvårngan och hvårigan (Wimmer, Fornnordisk formlära, sid. 94,
anm. 1).
2) Alla dessa exempel finnas hos Rydqvist (IV, 21).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
