Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*dage och *dagi > *dcg, hvarefter sammanblandning af formerna
ägt rum, jfr Sievers i Paul-Braunes Beiträge VIII, 331.
Hvad menas s. 5019 med öfvergången vi > 0? S. 5223 borde
öfvergången 0 > 0 såsom yngre, specielt isl.-norsk och troligen
endast analogibildning, lia skiljts frän de samnordiska
i-omljuds-företeelserna. Germanskt O kan ej råka ut för samnordiskt 2-omljud,
då det uppkommit genom a-omljud af u. 0 > y här liksom
annorstädes och 0 > y s. 529 är oriktigt, ty växlingen mellan
y och 0 beror på germ. växel mellan ll och o, t. ex. synir < sg.
sunr, Sønir <c sg. sonr, jfr Wimmer, småbidrag (d. philol.-hist.
Samfunds Mindeskr.) s. 180. S. 533 är väl ej troligt, att omljudet
„uteblifvit“, utan det har väl upphäfts till följd af systemtvång,
lcalladi efter ind. o. s. v. Orden på -ari äro svåra att förstå,
ty då de äro ja-stammar och således måste ha haft omljud i alla
former, kan här ej analogibildning komma i fråga, utan
förmodligen har en ljudlag varit värksam, enligt hvilken e > (X före r
i obetonad stafvelse, jfr Noreen, Om behandl, af lång vokal etc.
s. 8, not. 1. Att i former såsom farinn, fariö s. 5319 ändeisen
haft germanskt i och den oomljudda vokalen i stamstafvelsen
således endast beror på analogi, har Noreen nu nyligen på ett
öfvertygande sätt ådagalagt i Arkiv for nord. fil. I, 150 ff., förut
antydt af Sievers i Beiträge V, 157 not. 1. S. 53n antages
öfvergången * >■ y blott framkallas af efterföljande v. Att emellertid
äfven M har denna förmåga, nämligen då det understödes af
föregående labial, har Hoffory gjort troligt i Tidskr. for fil. n. r.
III, 296. Därigenom förklaras sykn — nämligen ur former
såsom syknum — sytt, syster s. 6113, mykill s. 62io m. fl. Den
sällsynta formen sykere kan bero på analogi efter *sykum < svikutn.
Om symja se Sievers i Beitr. VIII, 86. I kykvendi, kykr, tysvcir,
ijkva lia vi däremot, såsom ock i noten påpekas, vanligt, ej
„sporadiskt“, W-omljud, och att V faller bort före y, är ju alldeles
lagenligt.
S. 55e vorr är väl en kompromissform af örr och vårr.
S. 56 gör förf. en egendomlig skilnad mellan brytning och
epentes. Brytningen, säger han, äger blott rum framför l och r,
hvilka ljud „alt efter omgifningen“ ha „a-, %- 1. M-färg“.
„Följer på l 1. r ännu en konsonant, så rätta sig l, r ej efter
föregående e utan ha α-fät’g och inskjuta därför ett, i början svagt
betonadt, a: *berga > bearga–följer på r 1. I ett v 1.
U / O, så få r, l O-färg och inskjutes därför ett o: *feröur >
*fepröur“ — liksom ej äfven i detta exempel konsonant följde
närmast på r\ Däremot får man geof <C *gßfo genom epentes
af O. Denna uppfattning förefaller i hög grad konstlad och
onaturlig Det är otvifvelaktigt alt en och samma företeelse, som
tyckes vara oberoende af efterföljande konsonant, enär den
förekommer framför konsonanter af alla slag. Troligen inträdde den
öfveralt, där gammalt e i betonad stafvelse följdes af Æ eller O eller u
i nästa stafvelse samt ej föregicks af v eller r — jfr Leffler,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
