Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om ί/’-omljudet af ΐ, l och ei s. 61 — fast det ursprungliga
förhållandet sedan rubbats af analogibildningar. S. 57a antages
2a sg. präs. gellr i stället för *gillr vara analogibildning efter
gefa, gaf, sverfa, svarf eller fara ferr; jag förstår ej här
förf.s tankegång. S. 58, § 19, d) är framställningen af
vokal-förlängningen före l konsonant oredig och delvis oriktig.
a och u skulle förlängas blott framför lm, Is och If, men )a, jo
och 0 jämväl före Ik, Ig och lp. Ilvad gör förf. då af sådana
former som skaller, gdlgi, skåld, aln? Såsom Wimmer, Fornnord.
forml. § 16, c) anger, är förlängningen af hvarje hård vokal
regel framför lk, Ig, lp, If och lin — blott få bekanta undantag
finnas, troligen alla beroende på analogibildning — sporadisk
är den tramför Id, In, Is.
För att förklara omljudet i liorr, gorr låter förf. s. 60 not,
den gamla ändeisens a efter v öfvergå till O, u; likaså får
s. 21624, 47i4 e i llirder uppkomma ur ändeisens a efter i. Hvarför
utan någon anledning antaga så exempellösa öfvergångar? En
öfvergång e >* o (u) i obetonad stafvelse efter v s. 617: dogordr
<_ dagverdr, hotvetna <. livetvetna m. fl. förefaller ej häller
trolig, utan i stället föreligger väl det ej sällsynta vokalbortfallet
i obetonad stafvelse — jfr Hardy < Sarrødr, Gormr <C Godormr
— hvarefter halfvokalen V fått fullt vokalvärde u framför
konsonant, jfr Noreen, Svenska landsmålen I, 694. Om formerna
ifir, firir s. 62n se Noreen i Arkiv for nord. fil. I, 168 not. 3.
S. 647 uppställes mf > mm såsom allmän ljudlag, medan
det enda exemplet är det anförda fimm, hvilket ej kan vara
bevisande till följd af den oklarhet, som häftar vid räkneordens
etymologi. Ord såsom stlifr och det anförda fifl tyckas tvärtom
tala för, att m framför f föll bort med ersättningsförlängning.
S. 64, 13) antages ,,lt > tt (t) i litit (i st. f. Utitt), mikit“.
Att här någon ljudlag skulle föreligga, är omöjligt, då förbindelsen
It ju tåles särdeles väl både i betonade och obetonade stafvelser,
utan de anförda formerna liksom mikinn, litinn bero väl på
anslutning till adjektiven på -inn -it, hvilken analogibildning i
svenskan alldeles utträngt de ursprungliga formerna. S. 64, 14) 15)
antages rr och tt i former såsom bldrr, blått bero på assimilation.
Vi måste väl i stället antaga förlängning af r, t och s efter
lång vokal, fast någon bestämd lag, som begränsar fallen, ännu
ej är funnen. Ty denna förlängning inträder ju ofta i former,
där ingen tanke på assimilation kan finnas, t. ex. pott <i po at,
bäss för bus, jfr § 26, 4) 7).
S. 6917 uppställes ljudlagen, att g bortfaller i slutljud; g-et
i dag skall bero på systemtvang från dagr, dags, degi. I sté,
flo o. s. v. är det till följd af den grammatiska växlingen h, ej g,
hvilket här liksom alltid i slutljud bortfallit. Däremot har i dag
gentemot ld, frd m. fl. g skyddats af ursprungligen efterföljande
vokal. S. 6921 sages n ha bortfallit i slutljud, äfven där det
ursprungligen skyddats af vokal. Att detta ej är fallet, bevisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
