Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådana former som det anförda hlindcm m. fl. Prep. ά förklaras
ur an, i isolerad ställning jämte det proklitiska ana, jfr Axel Kock,
Om några atona s. 19 ff. Former som augu got. augöna, hceri
got. béreina äro nog analogibildningar, jfr Bugge, Rökstenen s. 37,
Leffler i N. Tidskr. for fil. n. r. Y, 77, såsom de ju ock äro nästan
uteslutande egendomliga för västnordiskan.
S. 72i5, 127 i 3e sg. ind. gefr föreligger naturligtvis ej någon
utveckling ö > r, såsom förf. antar, utan en analogibildning efter
2a sg. ; likaså torde 2a pl. gefer lämpligast betraktas såsom
analogibildning efter pronomen ér, ])ér, liksom gcfet, efter it, pit,
jfr Leffler anf. st. s. 78.
S. 78—151 innehålla böjuingsläran. Här har förf. att hålla
sig till allmänt kända fakta, hvarför man naturligtvis ej behöfver
finna så många oriktigheter som i ljudläran. Emellertid måste
man äfven här anmärka, att uppställningen i allmänhet är oredig
och opraktisk, reglerna ej tillbörligt preciserade. I texten anförda
exempel och ändelser äro blott delvis utmärkta genom kursivering.
Exempelsamlingarna innehålla ett och annat utöfver Wimmers,
men äro i de flesta fall ej så talrika. Fullständighet afses högst
sällan, ej ens, där den vore särdeles önsklig, t. ex. § 57, 2);
61, 2); 70, 2); 86. Äfven af de starka verben vill man gärna
ha en fullständig förteckning. Att § 88 formerna mit, mér alldeles
saknas, är väl ej häller på sin plats. I allmänhet är här liksom
i ljudläran mera hänsyn tagen till den efterklassiska islänskan
än hos Wimmer, men de olika periodernas språk är ej tillbörligt
skarpt åtskildt, så man har svårt att få en klar bild af utvecklingen.
Genast början bjuder på en egendomlig anordning af
nominal-stammarne. Förf. sätter nämligen likhetstecken ej blott mellan
vokaliska och starka stammar,utan ock mellan konsonantiska
och svaga. Bland de vokaliska skiljes ej tillräckligt mellan
a-och ö-stammarne — de senare af förf. kallade ä-stammar —
se § 34. § 55 uppställes en „Mischdeklination“ där O- och
i-stammar, äfven mork, sammanföras; detta torde åtminstone från
historisk synpunkt vara olämpligt.
§ 67 ff. kommer den egendomliga sammanställningen af an-,
ÖM-, in-, nd-, r- och enstafviga konsonantstammar i en
deklination, som förf. kallar den „svaga (fattigare, konsonantiska)“, med
ett gemensamt ändelseskema, de enstafviga konsonantstammarnes.
Hur nybegynnaren skall kunna komma till någon reda i detta
virrvarr, är svårt att forstå.
§ 90, 1) borde ej hinn utan vidare ha sammanstälts med
enn, utan uppförts under 4), jfr Wimmers læseb. 3e udg. s. XIX.
I pronomens uddljud vill förf. öfveralt sätta p — <5; förmodligen
har väl växling ägt rum efter betonad och obetonad ställning,
jfr Noreen i Sv. landsm. 1,303, Leffler i Tidskr. for fil. n. r. V, 78.
Man har svårt att tro sina ögon, när man § 93 finner annarr
böjdt: gen. dat. sg. fem. adrar, aöre, gen. pl. aöra. Och på det
ingen må inbilla sig, att här blott en lapsus calami föreligger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
