Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äldre nysv. fanen att närmast indentifiera med denna form.
Annars har det uppstått ur fris. fanden, fannen, vare sig att
assimilationen af nd (eller förlusten af d) inträdt i frisiskan
eller först i svenskan. Äfven i norskan brukas fanen. 1 fsv.
möter (se Söderwalls ordbok, artikeln fiande) ett par gånger
äfven formen fcenin med æ och kort n (skrifven fcenyn en
gång i Didriks saga, i gen. en gång fænens från år 1508).
och i Nylandsmålet brukas ännu fy fänin! (H. Vendell,
Samlingar af ord ur nyländska allmogemålet).
Med denna förklaring af fsv. fændin, fd. fænden är det
lätt begripligt, att den obestämda formen fænde icke
anträffas: redan fændin (fænden) var nämligen obestämd form,
och nu förstår man sådana uttryck som hans fendens hiærta
„hans djäfvuls-hjärta“, en fan, fanstyg „djäfvulstyg“ med fenden,
fan brukade såsom obestämd form.
Å andra sidan är det alldeles icke förvånande, att
fændin, fænin stundom uppfattades såsom bestämd form; så
t. ex. thzta ær fænyn jacli sither aa (Didriks saga af Bern
300, 2l) „detta är djäfvule« jag sitter på“, liksom
detsamma väl snarast ännu är fallet med det nyd. fanden.
Det förklaras lätt, dels däraf att fændin slutade på -in, dels
däraf att i det inhemska och med fændin liktydiga fændin
„djäfvulen“ -n verkligen utgjorde artikeln, dels däraf att
fændin ursprungligen och egentligen brukades blott om en
enda, bestämd person, i hvilkens benämning man därför
gärna såg bestämda formen (jmf. „den lede“, „hin onde“).
Jmf. härmed att man som bekant i svenskan uppfattat det
slutande -n äfven i satan såsom bestämda artikeln,
hvar-igenom formen sate pl. satar uppstått.
Också det nysv. uttrycket åt fanders har måhända
uppstått under lågtysk påverkan ; jmf. det af Berghaus i
Sprachschatz der Sassen upptagna „fander, -ner eine Benennung
des Teufels: Du Fanner!· Ein Scheltwort auf boshafte
Menschen u. Kinder.“ Nyländskan använder fändern „fan“
(Rietz). Jag har icke funnit någon platt-tysk förebild till
det nysv. fanken, ehuru dess ändelse -ken i förening med
ordets i jämförelse med fan något förmildrade (förminskande)
betydelse synes tala för tyskt ursprnng.
Nord. tidskr. f. iilol. Ny række. VII. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
