Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
döddylghior (dyddylghior). Ordet möter i Bonaventura 92,
där det heter som man plceghir sighia. at somlike see trol
cella dyddylghio, och Hvd q vis t VI, 83 (jmf. ock Rietz’
Dialektlexikon 112) har med tvekan sammanställt det med död och
isl. dylgiur „kväfd fiendskap“. Denna uppfattning är enligt
min åsigt väsentligen riktig. Men eftersom Söderwalls
ordbok upptar ordet utan att hänvisa till något beslägtadt ord
och under dyd dylghia (ej under den normaliserade formen
döddylghia), så synes Rydqvists förmodan om ordets ursprung
icke hafva vunnit fullt erkännande och torde därför tarfva
ytterligare stöd. Att dyddylgio(r)— som på det enda ställe
där det anträffats, är pluralis — betyder „spöken“, göres
troligt af sammanhanget, och så öfversättes det äfven af
Söder-wall. Att ordets första kompositionsied är dödher, framgår
isynnerhet däraf, att (se IED.) det isl. dolgr „fiende“
användes i sammanställningen daupir dolgar med betydelsen
„ghosts“, samt däraf, att på Ihres tid „dödoljor“ i
Upplandsmålet betydde „manes defunctorum“ (se hans
Dialekt-lexikon och jmf. Rydqvist anf. st.). Af dolgr „fiende“ är
dylgliia pl. dylghior en feminin afledning, som i fsv. väl
ursprungligen betydt „kvinlig fiende“; jmf. härmed den isl.
pluralen dylgiur „fiendskap“. Af dödh-dylghior har genom
assimilation af dh (<5) och d blifvit döddylghior liksom af
gupdomber blifvit guddomber. Y i första stafvelsen af
dyddylghior är att sammanställa med y i dyi „dödt“ i st. f.
döt (SD. N. S. år 1402); jmf. Söderwalls ordbok), fyrningar
i st. f. förningar (Vestm.-l. II Æ. 1, 3).
Vid förkortning af ö framför det långa konsonantljudet
i dytt (skrifvet dy t), dyddylghior och(?) framför
konsonanterna rn i fyrningar synes ö hafva dialektiskt blifvit y1),
liksom i samma ställning den parallela ljudutvecklingen
o~>u dialektiskt inträdde: skallötter > sTcallutter etc. (se
förf. i Arkiv IV), och liksom i fsv. slutet e-ljud vid
förkortning öfvergick till i·, ett > itt etc. BetydeLsoutveek-
‘) I våra dagars vulgära skånska har ö fått samma utveckling: fÿtter
„fötter", hyst „böst“, ÿster „öster“, hÿkt „högt“ etc. med öppet i/-ljud ;
däremot hög etc. med ö-ljud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
