Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detsamma mecl de anförda exemplen på det enkla hola :
hulu, kulur. Här må ock nämnas, att nom. sg. heter fora
(ej fura) på de två enda ställen (VGL. IV och RK.), från
hvilka ordet påvisats i fsv., under det att nysv. har av furu,
furu(ved etc.), och man i den äldre nysv. använde den oblika
formeu furu även såsom nom. (så t. ex. Serenii ordbok1)),
hvilket förklarar, att vi numera hava formen fura med u i
penultima.
Om växlingen av former med och utan a-omljud av
isl. ordet sunr, gen. sonar se Gering: Islenzk ævintyri I xvj,
Noreen: Isl. Grammatik § 172 anm.
IV. Dialektisk ljudutveckling e > œ framför dental.
Det är sedan gammalt känt, att vissa fornsvenska
urkunder sporadiskt hava ce i sådan ställning, där man
väntar långt e-ljud. Däremot har det, så vitt jag erinrar mig,
’) Här brukas såsom nom. även frustugu, badstugu, risbadstugu (men
rådstuga; se Kook: Undersökningar i svensk språkhistoria s. 102
om dylikt bruk av stughu i komposita även som av gutu, haku
m. fl. urspr. oblika former av fem. öM-stammar i Synonymorum
libellus, tryckt 1587, författad av Elaus Petri från Hälsingland).
De förkortade nysv. formerna bastu, risbastu, förstu, farstu,
rå(d)-stu hava utgått från de äldre, urspr. blott såsom oblika kasus
använda bapstuvu etc. eller, eftersom v framför ii i dylik ställning
övergick till w (se Noreen i Arkiv I, 161), kanske snarare från badstuwu
etc. Övergången från stu(w)u till -stu har föranletts därav, att
det sista u hade levissimus (semifortis föll på penultima). Jmf.
härmed ljududvecklingen fæmtighi etc. > femti etc., i hvilka ord
akcentueringen var likartad. En ljudutveckling uvu u(w)u xi
under väsentligen likartade akcentueringsförhållanden föreligger i
några fsv. komposita på huvup-: hwdklæde (BtFH. ; från år 1508)
vårt nysv. huckle, hwdhgardher (FH.), hwdhgiæld (SD. NS.),
hwdh-penninggomen (SD.), huup stap (Cod. bur.; beläggställen för dessa
former i Söderwalls ordbok), hwzsmal (Schlyters ordbok). I
huwup-klape etc. med fortis på första och semifortis på tredje stavelsen
hade andra stavelsen -wup- levissimus liksom -wu i bastuwu.
Däremot hava vi fortfarande huvud med levis på ultima. Emellertid
förekommer i RK. även hwdhit (bis; beläggställen hos Söderwall)
„huvudet“. Kanske hade vid denna tid levis övergått till ultima
av det trsstaviga huwupit, så att -wu- även i detta ord hade
levissimus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
