Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(7, 26). samt av proc. sin: til sciild sinnæ (2, 10), ilottor
sinnæ (8) — 2) ofta i pe, pee (nom. pl. mask. 7, 11; 7, 17;
8; 9, 1; 13, 1 etc.; men även peer 11, 1 etc.) och 11, 16;
13, 1 i twee, twe (nom. pl. mask. ’två’; men tuer 2 pr.; tuar
nom. pl. fem. 2, 13).
Ehuru jag icke noggrannt studerat Upplandslagens
behandling av -r, så förtjenar i detta sammanhang nämnas,
att denna skrift, som mera sällan låter slutljudande -r
förloras, dock har i nom. pl. mask. pe t. ex. M. 12, 7 bis, och
att den enligt Schlyters glossar brukar nom. pl. mask.
tve jämte tver. Här anträffas även gen. sg. fem. best. form
utan -r, t. ex. husfrunnæ (p. 8, 1), konunnæ (ib.); dock möter
i gen. sg. även annars stundom -æ i st. f. -ær, och detta
ej blott i juxtapositioner.
För att i Add. till VGL II förklara förlusten av -r i
gen. sing. fem. av best. artikeln -innæ i st. f. -innær och i
sinnæ i st. f. sinnær (av poss. pron. sin) skulle man kunna
tänka sig, att -r förlorats genom dissimilation redan på den
tiden, då orden hade formerna *enmn, * sinuas. Jag är
dock mindre böjd att antaga detta, då Add. hava hœnnær,
hennær (8; gen. sg. av hon), och man i så fall väntat även
hænnæ (dock möter gen.-formen hennæ i VGL II A. etc.,
enligt Collins och Schlyters glossar). Man skulle ock kunna
antaga en dissimilation i den något äldre (= isl.) formen
nempdarinnar. Men då denna förklaring ej lämpar sig för
gen. sinnæ, så (även om de antydda förklaringarna äro
möjliga för vissa urkunder) tror jag, att de från Add.
antecknade gen. -innæ, sinnæ snarast böra förklaras genom
anslutning av gen. sg. hinnar (innar), sinnar till gen. pl. mask.,
fem. och neutr. hinna (inna), sinna. Det gemensamma för
hinna och hinnar, sinna och sinnar är icke blott, att de äro
genitiver, utan ock att de hava långt n samt i ultima ett
a-ljud.
Då nom. pl. mask. av adj., som bekant, på analogisk
väg från substantiven erhållit -r, så kunde man antaga att
pe, tve direkte motsvara de got. pai, tivai, och att alltså -r
i dessa ord dialektiskt först sent (eller icke alls) antogs.
Orsaken härtill åter kunde vara den, att orden såsom en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
