Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
De flesta arterna av Sparganium (i Skandinavien 8 till antalet) äro stora örter med upprät och robust stjälk och långa, jämnbreda blad av lös och pipig vävnad. Habituellt kan deras örtstånd närmast liknas vid de större Carex-arternas, och även blomställningen erinrar om dessa, då den nederst består av honblomställningar och överst av hanliga sådana, men dessa enskilda blomställningar äro ej ax, utan runda huvud. Varje blomma har dessutom här 3 eller flera verkliga kalkblad, fig. 4, och hanblommorna äro mycket lysande genom ståndarnas stora antal och klargula färg. Dessa växter äro vanligast kärr-, dikes- och strandväxter, några dock sjöväxter. De lämna ett rikligt bidrag till den täta, frodiga och ljusgröna, vassliknande vegetationen kring de grunda vattendragens sanka stränder. Detta växtsamhälle består nästan uteslutande av monokotyledoner, både örter, gräs och halvgräs. (Av dikotyledonerna hör hit Ranunculus lingua.) Den här avbildade Sparganium-arten är en av de allmännaste över hela vårt floraområde (den nordligasste delen undantagen) och tillika en av de största (1/2 till 2/3 m hög). Till dess igenkänningstecken hör fruktens långa, smala spröt, fig. 7. Hela fruktställningen blir därigenom ett litet taggigt klot, något som givit anledning till namnet "igelknopp" (där ordet "igel" är detsamma som igelkott eller piggsvin, tyska "Igel"). Frukterna hava fruktväggens yttersta lager mjukt, luckert och luftfyllt. De böra därför kallas stenfrukter och äga i denna sin byggnad ett medel att hålla sig flytande för fruktspridningens skull (jfr ålnaten, nr 487).
Tavl. 492. Fig. 1 växtens nedre del, 2 stycke av ett blad, 3 blomställning, två honliga och sex hanliga blomhuvud, 4 hanblomma, ännu outvecklad (4/1), 5 ståndarknapp (10/1), 6 pistill (8/1), 7 stenfrukt (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
