Nordiskt kunstner-/konstnärs-album / 1878 / 10 (1877-1878) Author: Johannes Jaeger With: Lorentz Dietrichson, Carl Gustaf Estlander, Julius Lange, Carl Rupert Nyblom Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.






Från björkar och Mälar-stränder älskar Edvard Bergh att ibland göra
utflygter till Italien, till Holland, till Tyskland eller Norge, och hans poetiska
uppfattning, hans skarpa öga och skickliga pensel äro utan tvifvel hemma,
hvar helst de slå sig ned i naturens omätliga rike, blott de nödvändiga
ingredienserna i hennes skönhet, luft och ljus, sjö och land, berg och skog,
deri äro blandade i vederbörliga proportioner. Ty Edvard Bergh fordrar
först och främst, att naturen skall vara vacker eller storartad, idylliskt
intagande eller melankoliskt ljuf, med ett ord, att naturen sjelf skall i någon mon
ha ordnat sig till bild eller utsigt, för att hon skall draga honom till sig och mötas
af hans konstnärliga sympati. Han har sällan företagit sig att framställa hvad
fransmännen kalla ×le paysage intime), den vanliga, så att säga hvardagliga naturen, som
vi möta, hvart vi se, som får intresse och betydelse först genom ett kärleksfullt
uppfattande konstnärsöga, hvilket förmår se de glimtar af innerlig poesi, dem en enda
liten egendomlighet i belysning kan förläna de vanligaste naturföremål. En tafla af
sådan art, der naturen sjelf komponerat och konstnären återspeglat bilden, är
föreliggande »Motiv från Gudvangen», som i praktfull norskhet är så godt som något från
vårt på dylika motiv så rika brödraland. Luft och bakgrund äro förträffligt
återgifna i motsats mot den kraftiga förgrunden, och perspektivet i fjordens speglande
vattenyta är likaledes ypperligt framstäldt. Äfven vägen med sitt solbelysta staffage
och de dunkla bergsliderna till venster göra en präktig verkan. Imellertid kan det
icke nekas, att bland de norska målarne flere finnas, som återgifva sitt fäderneslands
naturskönheter, i hvilka de äro uppvuxna, och som deras ögon känna från barndomen,
bättre än Edvard Bergh i denna för öfrigt förträffliga bild. Vår svenske mästare är
nämligen framför allt stockholmare, och Mälarnaturen är onekligen den, med hvilken
han rör sig sjelfständigast och poesirikast. Han liknar i detta hänseende Bellman och
Dahlgren bland våra skalder, hvilka – hvad de än eljes sjungit – ligga det svenska
hjertat närmast genom sina skildringar af uppsvensk natur och särskildt Mälarnaturen.
Edvard Bergh är en naturlyriker af samma art och i den lyckas han bäst, ty han
är der fullkomligast sig sjelf.

                                C. R. Nyblom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>