Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I sin »Nymf» har han utom den nakna hufvudfiguren skaffat sig till hennes
omgifning en hel mängd växter, blommor, ljusa sidendraperier, skjutna foglar och mera
dylikt; i sitt sista arbete »Våren» bjuder han på ännu större öfverflöd. Taflan är
ovanligt stor, hög och smal, ungefär af samma form, som han valde för sin »Nymf», och
inom denna ram har han, som vi se, fått utrymme för många figurer. Hufvudpersonen,
som rider på storken, är omringad af genier med blommor och skyar; djupt nere ser
man jorden glänsa i vårsolen, högst uppe ett stycke af den blåa vårhimmelen. Just
i sjelfva valet af detta ämne, eller hvad som nyss kallades greppet, har konstnären
fritt spelrum för sin fantasi. Hvad är väl för menniskors barn mera efterlängtadt än
våren, och hvad är mera rikt, mera lifgifvande och praktfullt än den, när den kommer
i hela sin ungdomliga glans!
Den figur, som här personifierar Våren sjelf, är en välbildad, vacker qvinnogestalt,
dock icke alldeles ung och med ett uttryck, som snarare tyckes tillhöra en pikant
skådespelerska, än framställa det barnsliga, oberäknade och dock så praktfulla, som
vi i allmänhet tänka oss vid denna unga gudomlighet. Koloriten, som är en af
Kronbergs förnämsta sidor, är bländande i de ljusare partierna, och i hela hufvudfiguren
af en briljant verkan. Deremot hvilar öfver hela den venstra delen af taflan en grön
ton, som förefaller sökt. Då den icke härleder sig från något slags reflex, utan omhöljer
alla figurer, som komma under dess inflytande, med en jemn, död, ljusgrön färgton, så
är det svårt att förstå hvad det är, som framkallar den, likasom äfven den laxröda
färgen i den alltför minima putto, som bildar gruppens högsta spets, nog plötsligt
skiljer sig från den blåa luftomgifningen.
Det hela samlar sig bra i den väl uppbygda gruppen, och ehuru man icke alltid
kan följa förbindelsen mellan de olika afdelningarna, såsom t. ex. mellan det rödaktiga
draperiet öfver Vårens hufvud och den der ofvanför befintliga vackra gruppen af de
båda älskande, bildar dock hela sammansättningen ett rikt och effektfullt helt.
Och dock förefaller det oss, att denna tafla, oaktadt allt hvad som i henne blifvit
användt af talang och duglighet, ja, virtuositet, icke frambringar tillräcklig verkan.
Man förblir dock kall inför allt detta öfverflöd. Taflan lider af en brist, som för öfrigt
tillhör de flesta nyare konstverk: hon saknar naivetet. Det tyckes vara en sak, som
icke längre existerar inom konstnärsverlden, och man bör kan hända icke önska
tillbaka det, som en gång gått sina färde; men detta är dock en brist, hvilken särdeles
i en komposition sådan som denna är nästan oersättlig. I målningar, som framställa
upprörda ögonblick eller gå ut på psykologisk skildring, kan må hända en skarp blick
och en klar reflexion ersätta en naiv uppfattning; men i en komposition, der
fantasien och ämnets rikedom äro det öfvervägande, der är naiveteten oundgänglig. När
man ser, huru Tizian, Soddoma, Rubens och alla de store gamle behandlat sina rent
idealistiska ämnen, skall man bäst märka skilnaden. Dessa män trodde på sina
skapelser, för dem var det en naturlig sak att befolka luft och vatten med varelser,
som voro mer än menniskor, och det friska och ungdomliga i deras uppfattning
förlänade lifvets hela värme åt hvad de frambragte. De kände glädje öfver lifvet,
entusiasm för det sköna och egde förmåga att lyfta sin egen verklighet upp i en
ideal verld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
