Nordiskt kunstner-/konstnärs-album / 1878 / 58 (1877-1878) Author: Johannes Jaeger With: Lorentz Dietrichson, Carl Gustaf Estlander, Julius Lange, Carl Rupert Nyblom Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.








Detta års utställning visade sig särdeles rik på porträtt, ty der räknades icke
mindre än några och tretio sådana. Det är utan tvifvel ett glädjande faktum,
att våra konstnärer allt mera sysselsätta sig med afbildandet af sin egen
samtid, ty dermed skrifva de en ganska vigtig del af tidens kulturhistoria.
Så hafva de gamle gjort i sina porträttstoder och byster, så gjorde under
renaissancen alla dess förnämste mästare, och efter dem hafva både under
sjuttonde och adertonde århundradena de bäste af dessa för det mesta
maniererade sekels konstnärer gjort, hvarjemte porträttmåleriet ännu i dag utgör den
franska konstens stolthet. Men det glädjande i detta faktum motsvaras icke alldeles af
produkternas värde, ty ännu famlar vår porträttkonst, som med Troilis död för icke så
länge sedan gjorde en oerhörd förlust, mellan det fint ideala återgifvande af
personlighetens psykiska likhet, som utmärkte denne bortgångne mästares verk, och den
sträfvan efter kraftfull realism och yttre fenomenlikhet, som tyckes vara den yngre
tidens mål. Endast en och annan af de utstälda porträttbilderna lyckades i någon
mån tillfredsställa fordringarna i det ena eller andra af dessa afseenden. Ett enda
lyckades på det fullkomligaste sammansmälta dem båda och ge oss så väl
fenomenbilden lifslefvande som det psykiska och eviga, själen och karakteren hos originalet,
och detta var grefve Georg von Rosens sjelfporträtt. Men också är detta porträtt
måhända det yppersta, som vår svenska konst frambragt, äfven om det jemföres med
samme konstnärs förträffliga porträtt af sin fader, hvilket numera tillhör
Nationalmuseum.

Hos oss, hvarest de flesta personer, till och med om de höra till de förmögnare,
äro belåtna med fotografiporträtt, bör det lända till en ganska nyttig lärdom att taga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>