Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta grefve von Rosens sjelfporträtt i närmare skärskådande, då det kan betraktas
såsom en verklig norm för, hvad ett porträtt bör vara, och visar, hvilken stor betydelse
ett sådant kan ega.
Man hör ofta nog den anmärkningen göras, att ingenting kan likna så träffande
som en bra fotografi. Detta kan visserligen vara sant, om man dermed menar, att
en viss min i ett visst ögonblick – och för det mesta en olycklig min i ett olyckligt
ögonblick – utgör personligheten. För den, som nära känner en person, med alla
de olika sidorna i hans karakter och väsen, händer det deremot oftast, att en
fotografibild af samma person förefaller som en död mask.
En konstnär deremot, som känner eller förmår uppfatta sin modell, han förstår
också att samla de olika sidorna af hans personlighet till ett helt. Det är icke den
eller den minen, utan personen sjelf, sådan som han tänker, känner, går och står, som
han ger oss, – och just så har grefve von Rosen målat sig sjelf. Ingen, ej en gång
den, som icke sett konstnären, kan tvifla på, att så och icke annorlunda måste den
mannen vara, som man der har framför sig: det är en lefvande menniska.
Särskildt måste man vara konstnären tacksam derför, att han visat, huru bra
den moderna kostymen kan målas. Här möter man inga arrangementer med
slängkappa eller pittoresk hatt eller det allra minsta, som icke precis hör till en
gentlemans dagliga kostym. En öppen mörk rock af vanligt snitt, en brun väst, i hvars
högra armhål han instuckit tummen på en mästerligt modellerad hand, medan ett
par berlocker, den ena brunröd, den andra blå, och en kort guldkedja ungefär midt
på den göra en förträfflig verkan, mörka benkläder, synliga till knät, uppstående stärkt
krage och en smal, svart sidenhalsduk: allt är så direkt som möjligt taget ur den
dagliga garderoben, och dock – huru ledigt, huru rent af vackert tager det sig icke
ut i taflan! Det är icke draperier, som för tillfället äro hängda på personen, för att
göra effekt, utan det är den framstälda personen sjelf i sin dagliga drägt. Man har
med rätta sagt, att ett bra porträtt är på sitt sätt en historiemålning, och dertill
bidrager också en sann tidskostym. Som han här står, med högra handen, som sagdt,
instucken under armvecket och den venstra i byxfickan, benen något åtskilda och hufvudet
kastadt något tillbaka, i den renaste face-ställning blickande ut på åskådaren, fyller
det hela rummet på ett så tillfredsställande sätt, att man icke saknar någonting, utan
gläder sig öfver, att figuren står så fri mot bakgrunden, denna varma, förunderliga
bakgrund, som blott gör intryck af blågrått eller grågrönt, men ändå är så lefvande
och färgrik.
Grefve von Rosen, som då och då i sina kompositioner yppat en viss böjelse att
vandra i andras fotspår och se med andras ögon, visar oss i sina porträtt, och allra
mest i detta sista, huru mästerligt han ser sin egen tid med sina egna ögon, och
huru stor förmåga han har att på en gång strängt följa verkligheten och tillika
idealisera henne, gifva oss både fenomenet och det eviga hos personen, och just föreningen
af dessa båda sidor är det, som konstituerar ett sant konstverk.
Huru förträffligt bilden är målad, behöfver icke nämnas. Ett sådant resultat
framkommer icke, utan att konstnären har de yttre medlen fullkomligt i sin makt.
Vi beklaga endast, att ett konstverk af första rang sådant som detta icke får stanna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
