Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
</imgZ>
Sången om Aino är en af den finska folkdiktens yppersta episoder. Den är
rik på ett innerligt och rörande behag. Aino är en syster till Jouka
hainen, den unge sångaren, som öfvermodigt utmanat Wäinämöinen till
täflan och af den gamle siaren blef besvuren djupt i kärrets dy. Han
räddar lifvet med att lofva gubben sin syster till äkta och hemkommer
med detta budskap. Af modern omfattas med glädje utsigten till ett så
förnämligt giftermål, och hon söker, men förgäfves, att bringa dottern till
samma mening. Aino
Gråter en dag, gråter tvenne,
Sittande på hemmets trappa,
Gråter sorgsen i sitt sinne,
Full af tryckande bekymmer.
Hon sörjer öfver att redan nödgas »täcka sina mjuka flätor), att nödgas öfverge
»det ljufva hemmet med dess solsken och dess milda månljus», men hon eger en än
djupare anledning till sina tårar. På moderns spörjsmål svarar hon:
Derför sörjer jag och klagar,
Sörjer evigt, stackars flicka,
Att du gifvit bort mig arma
Till ett stöd åt åldrig make,
Som vid hvarje fotsteg faller,
Som mot hvarje stubbe stupar.
Då alla synas likgiltiga för hennes klagan, klär hon sig i bodens vackraste drägt
och ger sig att irra i skogen. Ainos hufvud är sjukt af sorger, hennes sinne tungt
af qval, och utan något mål för sin vandring kommer hon ned till hafvet. Der ser
hon från den vassbevuxna stranden på uddens spets trenne jungfrur, som bada sig i
hafvets böljor. Under tiden har hon tänkt huru mycket bättre det vore att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 20:04:27 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nordkonst/1878/0106.html
