Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Shakespeare och hans diktnings mörka skede, af Georg Brandes. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
I hvilken stämning gick Shakespeare till detta arbete? Hvad sjöd
i hans sinne, hvad tonade och klagade i hans inre, då han upptog detta
ämne? Dramat talar tydligt nog därom.
Af allt hvad han dittills hade upplefvat af kval, råhet, låghet och
skändlighet, som förbittra ädla människors lif, har en last förefallit
honom som den mest upprörande af alla, en för hvilken han själf gång
på gång hade varit offer: otacksamheten.
Hvem kan betvifla, att han med sin utomordentligt rika natur, hvars
väsen söm molnen hos Shelley var ett evigt gifvande, gång på gång
blifvit lönad med den svartaste otacksamhet. Vi veta ju också positivt,
att de kolleger han hade hjälpt, skådespelarne han hade uppfostrat,
dramaturgerna, som beundrade honom och flödade öfver af afund, än
öfvergåfvo honom, än öfverföllo honom bakifrån och vid hvarje ny
otacksamhet ryckte det till i hans själslif. Den harm, som han i åratal
hållit tillbaka, fick luft, då han träffade på denna dramatiserade krönika
om upprörande otacksamhet. Och då lade han detta ämne invid sitt
hjärta och rufvade däröfver.
Näppeligen i ljusa morgonstunder, icke midt på dagen har
Shakespeare skrifvit Kung Lear. Nej tydligen en natt med storm och
förfärligt oväder, en natt, då man i sitt rum vid sitt skrifbord tänker på alla
de olyckliga varelser, som • husvilla nödgas irra omkring i ett sådant
mörker, en sådan förfärlig blåst, ett sådant genomträngande regn, och
då man i vindens sus öfver hustaken, i dess hvinande i kakelugnen hör
hemska olyckors vilda klagan och tjut. I Lear beröres ock det sociala
eländet;
I nakna uslingar, ehvar I skälfven
För denna rasande och vilda storm,
Hur kunnen I, barhufvade och svultna
Och svepta i ett skört med glugg vid glugg,
Er värna mot en sådan väderlek?
Och han låter sin konung tillägga:
O, jag har alltför litet tänkt på detta!
Låt bota dig, o högfärd! Pröfva på
Och känn du själf hvad uslingarne känna.
Intrycket af Lear är då detta: en världens undergång.
Shakespeare är nu icke hågad att skildra annat. Hvad som sjunger för hans
öron, hvad som fyller hans sinnen, det är dånet af en värld, som störtar
samman. Detta förklarar hans nästa verk.
Därför gripes han, då han en dag i sin Plutark träffar pä en ny
text till denna i hans inre ljudande musik. Han finner där Markus
Antonius’ lefvernesbeskrifning. Här läste han om den gamla
världsrepublikens djupa fall. Romarväldet, det stränga och barska, brast vid
sammanstötningen med Österlandets vällust. Allt sjönk, allt föll, välden och
viljor, män och kvinnor, herskare och herskarinnor. Allt var maskstunget,
ormbitet, af vällust förgiftadt —• och sjönk och föll. Nederlag i Asien,
nederlag i Europa, nederlag i Afrika pä Egyptens kust, själfuppgifvande
och själfmord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
