Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Shakespeare och hans diktnings mörka skede, af Georg Brandes. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Ater en förgiftningshistoria som den i Macbeth. Macbeth blef
maktlysten, Antonius njutningslysten. Men helt annorlunda storartad är
denna historia i sina verkningar än det var fallet med den obetydliga
skotska barbarkonungen. Han blir andligen förgiftad af sin lady, en
abnorm kvinna, mera man än han och som lugnt talar om att stöta
hjärnan ur småbarn och som bestryker Duncans tjänare med
konunga-blod i ansigtet. Hvad är lady Macbeth för oss? Hvad är Hekuba för
oss? Och hvad var nu denna Hekuba för skalden?
Helt annrolunda personligt kände han sig gripen af Kleopatra.
Hon förgiftar långsamt, halft ofrivilligt, helt kvinligt, herskarkraften,
fältherreförmågan, modet och stoltheten hos herskaren öfver halfva världen,
och denna Kleopatra kände Shakespeare — som vi känna henne alla
— kvinnan för alla kvinnor, själfva Evaessensen hos alla Evadöttrar eller
rättare sagdt Eva och ormen tillsammans, »min orm från det gamla
Nilen», som Antonius kallade henne. Hon kunde för visso berusa och
göra kraftlös en man, till och med den störste.
Hvem vet! Om han, William Shakespeare, själf råkat ut för
henne, hade han då kommit lefvande därifrån! Och hade han icke
träffat henne? Var det icke henne han hade mött i många gestalter
och hade älskat och blifvit älskad och bedragen af? Den mörka
skönheten från sonetterna, som han för några år sedan besjöng, tattärkvinna
också hon, som Kleopatra kallas i dramat — var icke hon som han
ringaktad och på samma gång älskad — en ny inkarnation af den
gamla ormen från Nilen! Hur nära hade det då icke varit, att hans
inre värld hade brustit som en såpbubbla under samlifvet med henne
och vid skilsmässan från henne! Äfven det hade varit en
världs-undergång!
Hur hade han då icke lidit, njutit och klagat! Kastat bort sitt
lif, förslösat dagar och nätter! Nu var han en mogen man, stor
fastig-hetsegare i Stratford, ansedd teaterledare och teaterdelegare i London.
Men ännu lefde hos honom konstnären med zigenarsinnet, som passade
för tatterskan.
Han kom från Cordelia. Hon var den hvita strålen, den stora
enkla symbolen: han hade icke dagligen umgåtts med henne. Men
Kleopatra, o Kleopatra! Han lät alla de kvinnor, han känt sedan han
vunnit fast fot i London, alla dessa farliga Rosalindor glida förbi sin
blick och gaf Kleopatra deras behag.
Han aflägsnade från Antonius hans grofva sinlighet och låga
grymhet, använde blott hans glänsande begåfning, hans medfödda
öfver-lägsenhet, hans talangfulla mångsidighet, hans förmåga att allestädes finna
sig tillrätta med en proteusartad förvandlingsförmåga. Just denna
förvandlingsförmåga egde ju Shakespeare själf. Det var ju skaldenaturen.
Och han skildrar dess undergång. (Slut i nästa häfte.)
Georg Brändes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
