Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - En höstsaga, novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fyren därute, men det var omöjligt. Så drefvo de på Guds försyn, och
det var ett under, att de ej stötte på.
________ Dere har en svär skärgård her. — Ja — och så kom man hit.
— Fan —’nu ä ni sultna, hva, gutter?
- Ja da, sade norrmännen enstafvigt, men de logo icke.
— Assureradt? Ja da, hvert eneste kul — kapten vände sig
till herrarna. — Nu må vi se at komme hjemover med dampskib da?
Och så var man vid gästgifvaregården.
Men ut öfver stranden spred detta sig som en löpeld, och folk
hade fått något att tala om, som förströdde de tunga tankarna.
Leonore Witt stod vid fönstret inne på gästis när de skeppsbrutne
gingo förbi. Hon gäspade duktigt, knöt sin stora, kraftiga hand och
böjde armen spändt inåt för att pröfva armmusklerna.
- Nej, nu tror jag, jag reser till Stockholm, fru Enkvist, sade
hon, utan att vända sig om. — Det är ingen stil på den här stormen
— det kommer ju aldrig något af det där bebådade västliga — så att
jag kan få måla bränningar — nu har jag väntat på det här
märkvärdiga höstmåjet så länge så — brrr — husch — nej, nu är det för
trist här ute.
Hon gäspade än en gång och vände sig om. Fru Enkvist, som
dukade af middagsbordet, såg hvasst på henne. Inte af annan orsak
än att fru Enkvist i allmänhet såg hvasst på fruntimmer, som icke ställde
sig under hennes moderliga vingars skugga. Och fröken Witt hade alltid
varit henne särdeles antipatisk.
Om det nu bara var det, att fröken Witt var så otrefligt lång och
omöjlig.— själf var värdinnan på »Aftonstjärnan» ett litet kryp till
fruntimmer med spetsig, förfrusen näsa och små stickande, blå ögon.
— Nej, det kan inte vara nå’nting för en flicka som fröken Witt,
här i vår torftighet förstås, sade hon sötsurt.
— Asch, säg inte så där, inte, kära fru Enkvist. Jag har ju varit
ett halfår på Jylland — jo då, jag trifs utmärkt i skärgården, men nu
börjar det bli litet trist — jag får resa upp och måla — jag behöfver
komma i vinterkvarter.
Pigan rusade in och ropade till frun, att det kommit en hel
vind-drifven besättning, som ville ha mat och öl.
Bevare oss väl, sade frun, slog ihop händerna och skyndade ut.
Om en stund passerade Leonore Witt genom krogsalen för att
gå hem.
Där satt en grupp och drack öl. Hon hörde genast, att de
talade om skeppsbrottet, och det intresserade henne. Som hon långsamt
gick förbi, steg en af gruppen upp och hälsade höfligt. Då stannade
hon och såg på honom.
Hon önskade ofta sedan, att hon icke stannat. Men det var som
om hon måste göra det.
Det var en halflång, axelbred karl, denne norske kapten. Hans
ansikte var icke mycket kraftigt tecknadt, men han såg bra ut, och
ögonen ägde ett ljust uttryck. För tillfäFet bar han hvarken krage eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
