Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - En höstsaga, novell af Hilma Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manchetter, skjortan var urfläkt, byxorna beckiga och händerna valkiga
med naglarna bruna af tjära.
— Kapten har. förlist, sade hon och säg på hans mun och lysande
hvita tänder. — Berätta lite om det, det är så roligt — jag har varit
mycket på sjön, jag!
Herre Gud, hvad han påminde om! Just när han såg på henne.
Hon blef med ens röd och tittade ned i golfvet.
Hon hade stält sig stödd mot skänken, med händerna på ryggen
och fotterna en smula i sär. Det var en lång, kraftig figur med fasta,
men icke särdeles yppiga former, smärt midja och förhållandevis platt
byst. Händerna voro stora och föllo starkt i ögonen genom det
egendomliga sätt, hvarpä hon rörde dem. Men hållningen var god.
Egentligen var hon ful; väderbiten, ojämn hy och en tufsig biåsvart lugg ända
ned öfver ett par nötbruna, klara ögon. Näsan var fin och rak och
gjorde, att ansiktet icke verkade vulgärt, trots den breda munnen med
ett par allt för fylliga läppar. Det var en underlig blandning af
bortskämd världsdam och vårdslös, själfsvåldig naturlighet i hennes sätt. Hon
gjorde därför intryck af att vara en ögonblicksmänniska, ehuru hon
egentligen var seg i sina känslor.
Det var helt igenom rättframt och öppet alltsammans, man kom
strax underfund med blandningen. På en gång något trött och något
naivt, något barnsligt själfviskt och något som alltjämt stod pä språng
öfver till det plebejska.
— Synes De, det er morsomt, fröken? sade kaptenen och log.
De andra sutto tigande och tittade ned i sina glas. Men fröken Witt
såg ogeneradt på dem med sina klara ögon, och de hade vant sig vid
att se henne göra, hvad som föll henne in härute. Därför sutto de och
småfnissade i smyg.
Norrmannen såg mycket på henne, medan han berättade om natten.
De hade nätt och jämt fått båtarna ut, dä skutan sjönk — genast —
inte en klädtrasa räddad — nej då.
— Därför må jag se sädden ud, fröken, sade han och log, sä att
de hvita tänderna blottades under skägget.
Ja, så likt — men det här var vackrare.
Leonore gick.
— Hvem var den dame? frågade kapten en af de närvarande
och skålade.
— Hon ä’ från Stockholm — så’n där artist — tusan te stil på
kropp, hva’, kapten ?
Han smålog och drack.
— Jeg syntes ualmindelig godt om hende, sade han och såg länge
ut åt gatan. — Det var sådden en käck ung dame — ä hu’ formöen
pige da?
— Ja, jag tror fadern ä något kungligt — ja, så’n där
ämbetsman — något tusan fint ä det.
Kapten svarade just ej pä detta.
När Leonore Witt kom in till sig, röjde hon undan i
fönsterkarmen, slog upp fönstret, lade sig på armbågarna och stirrade ut
åt sjön.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
